Life is hard.

För mycket...

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Wed, 07 Oct 2009 06:50:00 +0000

På ett av mina tidigare jobb var en av mina kollegors kille någon form av discjockey som hade “rätt” musiksmak. Han kände de “rätta” personerna, hade de “rätta” kontakterna och så vidare. Vi pratade musik en gång och han gjorde klart att en av de artisterna jag en gång hade tyckt om, var som ett bojsänke för min övriga musiksmak. Den artisten avslöjade hur jag såg på annan musik och vad jag än tyckte om för musik och vilka artister jag än uppskattade, skulle jag inte göra det på “rätt” sätt. Needless to say, vi pratade inte fler gånger.

Nåväl, efter det samtalet – och med fler år på nacken än vad jag hade då – har jag mer och mer slutat att bry mig om vad folk tycker om min musiksmak. Att kunna säga vad som är rätt eller fel musik handlar om makt, tror jag. Musiken jag tycker om gör mig lycklig och bättre till mods. Så varför skulle jag då förneka den? Enkelt, eller hur?

Ah, men säg den princip som är helt vattentät och håller i alla lägen. Häromdagen är jag på väg till jobbet. Jag slinker in på Pressbyrån för att köpa en macka. Grabbar tag i en kycklingbaguette i kyldisken och går till kassan. Tar ur mina in-ears ur öronen, lämnar fram baguetten till kassörskan och öppnar min väska för att ta fram plånboken. När jag letar efter plånboken lyckas jag samtidigt dra ur kontakten från min mobiltelefon - vilken är den apparat jag använder som musikspelare – och ur telefonen, på allt annat än diskret volym, strömmar musik som jag just då helst av allt skulle vilja slippa bli förknippad med. Kassörskan stirrar på min väska, sedan på mig, sedan på väskan igen och plötsligt klyver ett stort brett leende hennes ansikte och hon säger:

“27 kronor, tack! Vill du ha en påse?”

Jag känner att jag blir pionröd i ansiktet och mumlar något om att jag har väskan och att den nog får plats där. Snabbt trycker jag ner baguetten i väskan och skyndar mig ut därifrån. När jag kommer till jobbet frågar de om jag har sprungit, jag ser ju lite röd ut i ansiktet.

“Jo, jag fick lite bråttom på slutet...”

Jobbigt att komma till insikten att jag ändå inte riktigt kan stå för all musik jag tycker om. Låten? Ja, här är den...

Too much?

* PK= politiskt korrekt

Som H.C. Andersen, fast tvärtom...

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Thu, 24 Sep 2009 11:06:00 +0000

Hon är inte ensam om att lida av hennes hjärnskada...

Lågt?

Ja.

Lauren Bacall, 1924-09-16

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Wed, 16 Sep 2009 18:54:00 +0000

Cool lady fyller år idag. 85 närmare bestämt.

"You know how to whistle, don't you, Steve? You just put your lips together and... blow."

Sleepy Hollow

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Wed, 02 Sep 2009 09:22:00 +0000

Jag har börjat cykla en omväg hem på kvällarna för att få lite motion. Första kvällen jag tog denna omväg tyckte jag att det var ovanligt mycket cyklister utan lyse på cyklarna. Det borde ju egentligen inte spela någon roll eftersom jag bara cyklar i innerstan och bara på cykelbanor. Men eftersom solen nu går ned en bra stund innan jag börjar bege mig hemåt så är det mörkt när jag sätter mig på cykeln. Den nogräknade invänder nu och påpekar att Stockholms innerstad är ju väl upplyst. Ah, men ge dig då ut på cykel efter mörkrets inbrott och det enda som skola bliva upplyst är du!

Dags för lite Verbalsk vetenskap. Jag började att räkna hur många cyklar som var utan lyse, både mötande, passerande och dem jag cyklade om. Och resultatet visade sig vara smått otroliga 2/3 av cyklarna som är utan lyse. Nu cyklar jag bara i innerstan så det är bara där jag har räknat. Och helt vetenskapligt är det väl inte heller. Men det ger en fingervisning om hur det står till med cyklisternas upplysning. Framför allt så syns cyklister verkligen uselt utan lyse. Även i innerstan.

Fler än en gång har jag mött cyklister i bredd, antingen diskuterandes något eller med ögon bara för varandra, som tar hela cykelbanans bredd i anspråk. Eftersom de inte har haft upplysning på sina cyklar så har det resulterat i häftiga inbromsningar. Jag kanske cyklar för fort men hade de haft lampor på sina cyklar hade jag kunnat anpassa farten och dessutom signalerat i god tid att jag var i ankommande.

Cykelhjälm, då? Det är upp till var och en att bära hjälm eller inte. Att det är idiotiskt att vara utan det är ju självklart. Det var som en släkting sa när hon såg cyklister utan hjälm: “Det är bara tomma lador som inte behöver något tak.”

Tillbaka x 3

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Wed, 02 Sep 2009 07:37:00 +0000

Kom hem för tio dagar sen. Haft tre veckor semester. En av de bästa semestrarna på flera år. Indien? USA? Italien? Grekland? Nej, jag har bara varit på landet. Veckorna innan jag gick på semester bytte jag medicin. Citalopram och cipralex är nu ett minne blott. Trycket över bröstet har försvunnit och det känns bra att leva. Detta byte av medicin är ett lyckokast och har definitivt påverkat semestern.

Näsan är nu ovanför vattenytan och inga kallsupar. Dags att hitta ett nytt jobb.

Ghost town

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Sat, 20 Jun 2009 15:49:00 +0000

Vi vaknar, äter frukost och undrar om vi ska gå och handla. Risken är att vi inte orkar senare. Biter ihop och beger oss. Lyckligtvis verkar det som de flesta redan har flytt staden. Vagnen blir snabbt fylld med goda saker.

Kommer hem och fyller kylskåpet. Gör oss kaffe, brer några smörgåsar och går ut. Hunden följer lyckligt med. Utflykt! Slår oss ned i gräset, mitt i stan. Och lyssnar på den sällsynta tystnaden som invaderar stan i takt med att den töms på midsommartörstande storstadsbor. Hunden skuttar glatt omkring, jagar pinnar och bollar innan den lugnar ned sig, lägger sig till rätta och tuggar lite gräs. Solen värmer. Molnen är än så länge få och gömmer solen bara kortare stunder. Kaffet tar slut och så gör även lusten att vistas ute. Väl hemma sjunker vi ned i soffan och ser ett avsnitt av kommisarie Lynley.

Skrubbar sedan potatis. Sill, gravad lax, potatis och kall öl avnjuts under en ivrig diskussion om 12 intellektuella som skrivit ett debattinlägg i DN. Magnum Temptation som efterrätt försätter mig i någon form av matslagstillstånd. Tröttheten anfaller mig och vi hamnar åter i soffan. Den här gången framför en av LK:s favoritactionfilmer: Bourne Ultimatum. Dags för en kvällstur med hunden. Går ut och det faller tunga droppar från skyn. Man hör både regnet när det faller mot vattnet och de egna stegen mot trottoaren. Inte ofta man gör det. Men på midsommarafton i storstan gör man det. Det är en säregen upplevelse att känna sig ensam här. Imorgon lär det vara ännu ödsligare. Kommer hem och jag bjuder LK på fruktsallad. Färsk ananas, honungsmelon, äpple, apelsin, blodgrape och lite banan med ett par skedar sorbet. Lyckat. Varför börjar Ben Hur klockan tolv? Inte slut förrän fyra, halvfem. Det får bli en annan gång. Vi håller på att somna båda två. Varför kämpa emot? God natt och sov gott!

Paris Bis - "Body and soul"

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Wed, 17 Jun 2009 14:58:00 +0000

Trip of nostalgia...

16 juni 1963: Valentina Teresjkova

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Tue, 16 Jun 2009 10:14:00 +0000

“Den 16 juni 1963 blev hon den första kvinnan i rymden när hon lyfte med rymdfarkosten Vostok 6 från kosmodromen i Bajkonur. Hon flög 48 varv i omloppsbana runt jorden under totalt två dygn, 22 timmar och 50 minuter. Teresjkovas rymdfärd är ännu i dag den enda genomförda rymdfärden med enbart kvinnlig besättning. Rymdfärden var den sista i Vostokprogrammet och den varade längre än alla dittills genomförda amerikanska rymdfärder tillsammans.” *

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Valentina_Teresjkova

“Everybody leaves, so please stay…”

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Tue, 09 Jun 2009 16:29:00 +0000

Den har varit borta länge, men det hindrar inte att jag saknar den ändå.

Kommer särskilt ihåg ett av hennes inlägg där hon berättade för sin mamma om kärleken hon hade hittat. Och sen för sin bror, som inte hade misstänkt eller anat någonting. Och pappa som bara blev glad. Ett lyckligt utträde ur garderoben.

Hon skrev så fint. Jag tyckte verkligen om hennes blogg. Hon avslutade sin blogg med att skriva att eftersom hon nu hade hittat sin kärlek och livet hade inlett ett nytt kapitel så var det dags att avsluta den där bloggen. Saknar den. Henne också.

Laurence Olivier 1907-05-22 -- 1989-07-11

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Fri, 22 May 2009 11:42:00 +0000

Någon gång i min ungdom, när jag var ungefär 12 år gammal, var jag hemma hos en kompis. Det var sent i augusti strax innan skolan skulle börja. Jag hade tillbringat hela dagen hos min kompis och vi hade badat och lekt. Eftersom jag skulle sova över hos honom åt vi middag tillsammans med hans föräldrar. Under middagen pratade vi film, eftersom vi båda var väldigt filmintresserade. Då nämnde hans föräldrar att det gick en klassiker på TV senare samma kväll och ville vi fick vi gärna se den. Det var en thriller från 1940. Vi var något tveksamma. Thriller från 1940? Kunde det vara något? Hans pappa tyckte definitivt att vi skulle se den. Nåväl, om den inte var bra kunde vi ju alltid göra något annat.

Mörkret hann lägra sig utanför innan filmen började. Så började vi titta. Långt innan filmen var slut satt jag och min kompis uppflugna på soffkanten, tryckta mot väggen, med ögon stora som tefat. Vi var helt fast. Vi kunde inte förstå att vi blev så skräckslagna av en gammal film.

Men har man att göra med Laurence Olivier, Joan Fontaine och Alfred Hitchcock så kan man bli påverkad än idag. Filmen var "Rebecca" [1940] i regi av just nämnde Hitchcock. En intressant detalj som jag inte uppmärksammat förrän i vuxen ålder är att Joan Fontaines rollkaraktär inte har något namn i filmen. Och så är det tydligen också i romanen, som filmen bygger på.

Laurence Olivier skulle, precis som Katherine Hepburn, ha fyllt 102 år idag.

"Did you see me coming?"

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Fri, 15 May 2009 10:07:00 +0000

I'm in love again...

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

You don't have to be in Who's Who
to know what's what
You don't have to be a high flier
to catch your slot
The night we met was cold and wet
I needed a drink or two
I saw you standing there and I knew
I'd like to be loved by you

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

You don't have to be what's what
to know who's who
You don't need the DNA
to find the proof
Then and there my life made sense
You were the evidence

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

Did you see me coming
I thought I'd have to make
All of the running
I was all yours to take

Bridge
I'm not superstitious
Or really religious
Just to thyself be true
But now I think I'm starting
to believe in fate
Because it delivered you

Chorus
Did you see me coming?
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

Did you see me coming?
I thought I'd have to make
All of the running
I was all yours to take

Did you see me coming?
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just the two of us

Paradoxal rasist…

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Tue, 12 May 2009 11:48:00 +0000

Jag tror att jag är rasist. Funderar på det ibland. Men det är när händelser, som det som hänt RFSL:s ordförande Sören Juvas, inträffar som jag verkligen funderar på det.

Jag läser DN:s och SvD:s nyhetsrapportering på nätet. Man skulle nu kunna ge sig in i en diskussion om källkritik och vad som “egentligen” har hänt och så vidare. Det tänker jag inte göra utan jag sväljer utan att blinka det som Ulrika Westerlund, vice förbundsordförande för RFSL säger till DN. Nämligen att de misstänker att polisen, eller personer som informerats av polisen om Juvas läggning, ligger bakom misshandeln.

Begrepp som “människors lika värde” och “likhet inför lagen” med flera, bubblar upp till ytan inom mig och öppnar adrenalinkanalerna och en liten, jämn ström rinner ut i kroppen. Längst ned efter artiklarna om Juvas finns det en liten klickbar rubrik som heter “BLOGGAT OM ARTIKELN”. Här hittar jag länken som definitivt får mina adrenalinfördämningar att rämna totalt: “Ojdå, vad synd det är om Sören Stören”.

Länken för mig till en blogg som heter Muhammedbilder & Co. En för mig skrämmande uppvisning i homofoba, invandrarfientliga och islamofoba åsikter. Jag tänker inte gå in på vad som skrivs på denna sida, den hugade får själv leta upp sidan och ta reda på vad som står där. Men det är här, när jag läser dessa texter, som min rasism slår till. Jag känner att jag anser att dessa människor är lägre stående individer. Jag äcklas av deras åsikter och jag blir rent ut sagt förbannad att de över huvud taget existerar.

När den första upprördheten har lagt sig inser jag min paradoxala hållning till dessa individer och deras åsikter. Att vara för åsiktsfrihet är att vara för att alla åsikter ska få finnas, även de man inte håller med. Denna del har jag ganska lätt att ta till mig och inse att det är rätt. Att anse att alla människor har lika värde, innebär att tycka att alla har lika värde. Den delen har jag desto svårare med. Jag tycker att människor som inte tycker att alla har lika värde, som tycker att “avvikare” får skylla sig själva – det vill säga rasister - inte har samma värde som andra människor. Det vill säga, jag är också en rasist.

Men jag är ju bättre, försöker jag. Jag tycker ju att alla människor är lika mycket värda. Fast då inte rasister som tycker att... Fan också!

Finns det inte ett avsnitt i Nya testamentet som handlar om att vända andra kinden till? Borde kanske läsa på lite om det...

UPDATE: Länken till bloggen har tagits bort både från DN:s och SvD:s hemsidor.

“Life is hard. After all, it kills you.”

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Tue, 12 May 2009 10:03:00 +0000

Idag är det 102 år sedan hon föddes. Katharine Hepburn. 12 maj, 1907 i Hartford, Connecticut, USA .

The Ice Storm...

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Sat, 02 May 2009 21:36:00 +0000

Kvällen börjar så bra. Han jobbar inte så sent, utan kommer hem relativt tidigt. De äter middag tillsammans, sitter och pratar. Sedan ser de en film tillsammans. Han tar kvällsrastningen med hunden.
När han kommer in igen vill han ta ett glas vin till. Hon med. Han häller upp två glas, lägger upp några kex och tar fram en ost. Med detta på brickan går han till TV:n. Hon har fastnat framför Ang Lee:s "The Ice storm", som just då går på någon kanal. Han ber henne stänga av eller byta kanal, för han vill helst se hela filmen; dessutom från början och utan reklaminslag. Hon håller med och stänger av.
"Vill du se något annat?" undrar han.
"Ja, jag tror det... Du då? Jag är nog egentligen för trött."
Han spanar bort mot filmhyllan. Det finns mycket att välja emellan.
"En Bond-film kanske?" säger han efter en stund.
"Ja, det blir alldeles perfekt. Precis lagom för mig. Då kan jag sitta här och sova till den."
Han ska precis till att resa sig upp, då hon säger:
"Vi kan strunta i film och ha sex istället...?"
Ångesten griper tag i honom med sina iskalla klor.
"Saknar du inte sex?" undrar hon.
Han är tyst och stirrar tomt framför sig. Efter en stund säger han:
"Svårt att sakna något man inte har någon lust till..."
Det är inte lätt att säga och det är antagligen inte lätt att höra heller.
"Är det helt borta?"
"Jag kan ibland tänka att det vore mysigt, men det finns ingen lust... Jag känner mig så misslyckad, alltid ledsen, inget samliv."
Det blir tyst. Minuterna går.
"Är du aldrig glad?"
"Det händer..."

Det blir tyst igen. Minuterna går. Betydligt fler den här gången.
"Jag kan uppenbarligen inte göra någonting för att hjälpa dig. Jag försöker... Jag vet inte vad jag försöker! Jag tjatar om semester, jag tjatar om att träffa vänner! Jag vill skapa någonting med dig!"
Hon är arg, kanske frustrerad. Han vet inte. Han blir - som vanligt - ännu ledsnare och ännu tystare.
"Jag går och lägger mig. Kom in och säg godnatt innan du går och lägger dig!"
Han sitter kvar en lång stund. Han hör henne göra sig i ordning för natten, barfota steg mot parkettgolvet. Så med ens blir det tyst. Han går in till henne. Det ser ut som om hon har somnat. Han släcker hennes lampa.
"Är livet bara hemskt för dig?" frågar hon i mörkret.
"Nej."
"Men..."
"Vi kan fortsätta prata imorgon. Inte nu."
"Jag älskar dig, massor!"
"Och jag älskar dig."

Han går ut därifrån och stänger dörren efter sig. Han känner sig inte övertygad. Inte av hennes ord. Ännu mindre av sina egna.

På bordet står två glas vin, orörda. Han tar dem och går till köket. Precis när han ska hälla ut dem i vasken tvekar han. Han håller glasen i handen, väger dem och sveper sedan båda två. Ställer ned det ena glaset, tar med sig det andra och fyller på det ur boxen som står i hyllan bredvid skafferiet. Två glas senare är smärtan i bröstet bedövat, något i alla fall. Han vet att imorgon kommer det inte att kännas bra, men just nu skiter han i det.
Kvällen började så bra, och den har just slutat riktigt, riktigt dåligt.

"Stay close to the candles. The stairway can be... treacherous..."

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Thu, 30 Apr 2009 18:26:00 +0000

Cloris Leachman fyller 83 idag. Hon som spelar Frau Blücher.

"Rosebud..."

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Mon, 27 Apr 2009 12:18:00 +0000

Jag sitter och letar på Annes blogg efter ett inlägg hon skrivit för ett tag sedan. Hittar inte just det, men snubblar över ett annat - Att följa sitt hjärta.

Jag blir träffad av följande:

"De tvingade henne att ifrågasätta sina val och det finns inget som är mer effektivt än att våga ställa de svåra frågorna. Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag på väg? [...] Det handlar om att följa hjärtat, att lita på det man tycker om och mod att våga följa det. Mod att fortsätta även om det misslyckas och brister, för det som en gång gjorde ont förändras långsamt till styrka. Själva ifrågasättandet skärper fokus. Men sannolikheten att man lyckas är redan otroligt mycket bättre eftersom tron kommer inifrån hjärtat. Det kommer lysa genom arbetet och få det att skimra och det min vän gör hela skillnaden."

Är det bara mod det handlar om? Ja, kanske är det så.

Jag trodde att jag visste vem jag var förut. Idag, sju år efter diagnosen depression och ungefär två och ett halvt tusen tabletter antidepressiva mediciner, vet jag inte vem jag är längre. Än mindre vad jag vill. "Det handlar om att följa hjärtat". Missförstå mig inte nu, jag är inte ute efter att dissa Anne eller hennes inlägg. Jag blev väldigt berörd av det för det träffade där det gör som mest ont i mig; i de pulveriserade resterna av mitt hjärta. Svårt att följa något som är trasigt.

Hur ska miljön se ut där man ska våga, våga att misslyckas, våga så det brister? "Själva ifrågasättandet skärper fokus." Jag ifrågasätter mig själv, ständigt; jag ifrågasätter allt jag gör, allt jag tänker. Känner att jag saknar fokus helt och hållet. Men å andra sidan är det ett ifrågasättande utan mål, bara destruktivt...

Vi är ensamma i livet. Vi kan ha massor av vänner runt omkring oss, ett stort umgänge, men vi är ändå ensamma i livet. Vi kan bara leva livet själva, eller låta bli att leva det. Valet att göra det ena eller det andra är bara vårt eget, det kan vi inte överlåta åt någon annan.

"Rosebud..."

Susan Boyle, en ny Paul Potts?

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Fri, 17 Apr 2009 10:25:00 +0000

Fick gåshud av det här klippet! Tyvärr kan man inte bädda in det så du får klicka dig till sidan själv!

Just a-m-a-z-i-n-g!

Paul Potts? Kommer ni ihåg honom från förra året?

Vad vill de?

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Thu, 09 Apr 2009 16:47:00 +0000

Jag förstår faktiskt inte. Jag förstår att det är Telia som är avsändaren. "E24 i mobilen" har jag inte några större svårigheter att förstå heller. Men finns det bara män på nätet? Eller görs ekonominyheter bara av män? Eller... vad? Vad vill de?

"The Informers"

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Thu, 02 Apr 2009 21:11:00 +0000

Ja, när en trailer börjar med "New Gold Dream 81/82/83/84" då är jag fast. Bra? Ingen aning, men jag vet att jag måste se den...

Ja.

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Wed, 01 Apr 2009 15:59:00 +0000

Äntligen! Markera och kopiera länken:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2681855.svd

"Urfeministiskt projekt..."

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Sun, 29 Mar 2009 10:22:00 +0000

Jag slog upp DN:s kulturdel i lördags och började läsa om regissören Baker Karim som gjort en ny TV-serie - "Babajou" - som är löst byggd på hans uppväxt. Halvvägs genom artikeln hickar jag till. Orden "urfeministiskt projekt" och "dagens egofeminister" hoppar upp ur texten och ger mig en örfil.

Först blir jag arg, sen bara ledsen. Någon har missuppfattat något om feminism, och det grovt...

Rött kort...

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Sat, 28 Mar 2009 12:11:00 +0000

Om någon brukar hänga på Facebook tycker jag att det här är en bra grupp att gå med i.

Rött kort till Vatikanen.

"När Vatikanen kritiserar att en våldtagen nioåring genomfört en abort och påven Benedictus XVI säger att kondomer inte bekämpar AIDS är botten inte nådd - den är ur! Gå med i denna grupp och visa ditt stöd för rätten till preventivmedel och fri abort som global rättighet."

Earth Hour 2009

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Thu, 19 Mar 2009 20:45:00 +0000

Pojke med finger…

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Wed, 18 Mar 2009 13:17:00 +0000

Är på väg hem från jobbet. Tar bussen. Det finns inga sittplatser kvar så jag förblir stående. Snett framför mig sitter det en man i 25-årsåldern och fingrar på sin mobil. Jag fastnar med blicken på hans ansikte därför att han ser ut som min tandläkare, bara det att min tandläkare är 55. Det är en högst märklig upplevelse att se någon som är så otroligt lik någon annan fast det skiljer ungefär 30 år dem emellan. Han tittar plötsligt upp och jag vänder hastigt bort blicken. Ler inombords åt min reaktion. Börjar tänka på annat.

Efter en stund vandrar blicken över mina medpassagerare och tillbaka på den unge “tandläkar-look-a-like-mannen”. Han är nu blossande röd om kinderna och stirrar mig växlande i ögonen och på min axel. Irriterad? I så fall: över vad? Plötsligt knyter han handen, för den långsamt upp mot ansiktet, rätar ut långfingret och gnider nästippen uppåt en gång.

Det är inte axeln han har stirrat på utan mitt rockslag. Det han ser där provocerar tydligen så pass mycket att han inte kan låta bli att göra någon form av markering. Får lust att säga något, men tanken “välj dina strider” far igenom huvudet. Jag låter blicken glida iväg utan att se något. När min station kommer tittar jag på honom igen, nickar och formar ett ljudlöst “hej då” med munnen och går av bussen.

Promenaden sista biten hem är känslorna blandade; arg, förvånad, upprörd och rädd. Trodde inte att ett märke kunde provocera så mycket, men jag har uppenbart varit ganska naiv…

Från eftertänksam till långsam…

lifeishard51@gmail.com (Verbal Kint) — Tue, 10 Mar 2009 12:36:00 +0000

Träffade en före detta kollega för ett tag sedan. Vi blev presenterade för varandra av en gemensam vän på mitt dåvarande jobb. Det är nu nästan sjutton år sedan. Snabbt blev vi väldigt goda vänner tack vare ett gemensamt filmintresse och en faiblesse för Monty Python-citat. Efter en tid fick vi båda nya eller förändrade arbetsuppgifter vilket fick till följd att vi började jobba närmare varandra.

Vi jobbade bra ihop, tyckte jag. Och när jag ibland fick kritik för att jag var så långsam sa hon alltid att det behövs flera olika typer av människor för att göra projekt till framgångsprojekt. Det behövs alltid någon som drar i bromsen och tänker efter istället för att bara köra på. Jag var den typen, den eftertänksamma typen.

“Det var så länge sedan och vad kul att ses igen. Hörde att du jobbar som ‘jobbtitel’. Det var väl lite oväntat måste jag ju säga. Hur är det då?“

Och jag känner att det är viktigt att säga att jag sökt 240 jobb under 11 månader och att det här är det jag fick. Men det kommer en räcka frågor och jag fastnar i att berätta hur det är, hur det fungerar. Försöker ändå berätta om hur mitt eftertänksamma sätt inte riktigt fungerar på jobbet.

“Ha ha ha! Ja, ditt mellannamn borde vara ‘långsam’! Du har aldrig varit snabb, Verbal!”