Life is hard.

Nöd-vändigt ont...?

2010-12-08T15:19:00.000+01:00

Det började när jag gick på mellanstadiet. En dag var jag och hemma hos en klasskamrat. Jag blev kissnödig och gick till toaletten. Plötsligt hörde jag min kompis utanför dörren.
"Va!? Har du låst!?"
Jag svarade inte.
"Haha! Jag hör hur det strilar!"
Jag tyckte det var lite jobbigt så jag riktade strålen ut mot kanten av toaletten istället.
"Haha! Jag hör i alla fall!" skrattade min kompis utanför.
Jag tyckte det hela var väldigt jobbigt. Inte blev det bättre av att jag hörde hur han började pilla på låset med en skruvmejsel. Jag blev jättestressad men hann ändå bli klar innan han fick upp låset. När jag vände mig om stod han där i den öppna dörren, med en skruvmejsel i hand och skrattade.
"Hahaha! Fick du bråttom, va!?"
Jag tyckte inte det var kul men log ändå något slags halvsnett leende, för det skulle dröja innan jag kom därifrån och jag ville inte göra situationen värre än den redan var. Onödigt att lägga till, men jag träffade honom aldrig hemma hos honom igen.

Efter den händelsen så började jag att alltid känna på dörren när jag gick på toaletten för att försäkra mig om att den var låst. Några månader gick och en ny incident inträffade. Den här gången var det dock inte jag som råkade ut för det, utan en annan klasskamrat.

Vi gick på en skola som var byggd någon i början av 1900-talet. Det var högt i tak i alla skolans rum. Så även på toaletterna, vilket gjorde dem till ett märkligt utrymme. De var kanske 1,5 meter långa och cirka 1 meter breda och nästan 4 meter höga. Och det var i ett sådant utrymme min klasskamrat råkade ut för ett 'skämt'. Han gick på toaletten och satt väl där en stund och när han kom ut så stod ett gäng från en parallellklass och skrattade.
"Hahaha! Märkte du inte Jocke!?"
Han tittade in och såg ingen. Sen hörde han ett gapflabb och tittade upp. Där, ungefär 2½ meter upp, satt Jocke och garvade. Han hade tagit spjärn med benen och ryggen och satt obehindrat där och tyckte att han var rolig. Min klasskompis skrattade han med. Han tyckte också att det hela var ganska roligt. Han tillhörde 'de balla' i min klass och var ganska bra kompis med gänget i den andra klassen. Jag däremot fick halvt panik när jag hörde talas om det. Efter det började jag, förutom att alltid känna på handtaget för att försäkra mig om att det var låst, dessutom att titta upp i taket för att försäkra mig om att det inte satt någon ovanför mig. Och det är något jag har fortsatt med sedan dess.

Det är inget jag funderar över att jag gör; jag gör det automatiskt. Jag går in, låser dörren, känner på handtaget och tittar sedan upp i taket. Men för ett par år sedan var jag på en offentlig toalett som fick mig att börja fundera på vad jag gjorde. Fram till dess hade toaletternas låsfunktion sett ut så här:

Jag låser med vredet och känner på handtaget om det verkligen är låst. Men på denna offentliga toalett fanns denna låsfunktion:

Jag låser med handtaget...? Men om jag nu vill känna efter att det verkligen är låst, hur gör jag då? Plötsligt kom det över mig vad jag hade gjort i alla dessa år. Det var ju något slags nojjigt beteende. Jag försökte sluta men det gick inte. Nu bryr jag mig inte längre, jag gör den här 'nöd-vändiga' dansen varje gång jag går på toaletten. Det är ju ingen som ser att jag gör den och jag blir ju lugnare av det så varför skulle jag sluta nu. I-landsproblem kanske... Jag vet inte. Tycker ändå att det är intressant att det fortfarande förföljer mig; två händelser inom loppet av några månader när jag var tio år gammal. Undrar om jag har utsatt andra för saker som påverkar dem än idag? Det kan få mig illa till mods...

Livet tar en ny vändning

2010-10-13T00:30:00.001+02:00

Så öppnar hon dörren.
– Verbal Kint?
– Ja, det stämmer. Och du är K?
– Just det. Välkommen in!
Jag kliver in i den lilla tamburen som jag tycker är märkligt planerad. Den är lika bred som dörren, cirka en meter lång och avslutas vid en trappa som går uppåt fyra steg. Där fortsätter hallen lite drygt två meter åt höger. På långsidan finns det två dörrar. Den ena är öppen och där visas jag in. Längst in i rummet står en schäslong täckt med ett blått överkast. Till höger vilar en vinröd soffa, med svulstiga ambitioner, mellan schäslongen och en liten sekretär. Mitt emot soffan står ett litet runt bord. På bordet står ett värmeljus och brinner och bredvid ligger ett paket näsdukar. På varsin sida om bordet står två fåtöljer riktade snett ut mot rummet så att en tänkt linje från vardera fåtölj bildar en korspunkt en meter utanför bordet. Arrangemanget med bordet, värmeljuset, näsdukarna och de två fåtöljerna har jag sett flera gånger förut.
Jag slår mig ned i den fåtölj hon visar på med öppen hand. Hon tar genast tag i den praktiska biten och frågar efter personnummer, telefon och adress. Sen är det dags.
– Varför är du här?
– Jag har ätit antidepressiva mediciner i över åtta år och är ändå fortfarande deprimerad. Jag vill bli av med min blyrustning och kunna bli glad igen.

Så börjar jag igen. Jag börjar berätta min historia för henne. Den som innehåller skilsmässor, dödsfall, svek, lögner och som jag har berättat så många gånger för ungefär lika många kuratorer, läkare och samtalskontakter.
Men den här gången är det skillnad, den här gången berättar jag för en legitimerad psykolog. Hon lyssnar, ber om förtydliganden där det behövs och verkar ta in det jag säger på ett helt annat sätt än någon gång tidigare. Efteråt säger hon:
– Du har många förluster som du måste sörja klart. För det har du inte gjort än.
Jag har en ny tid nästa vecka. Då ska hon berätta hur hon kan hjälpa mig.

Jag ringer LK efteråt. Hon säger att jag aldrig har låtit pigg på rösten förut efter ett sådant samtal. Och jag känner att jag inte är trött mentalt den här gången, men kroppen reagerar som om jag har varit med om ett spinningpass.

Att sedan gå till jobbet känns inte som en bra idé…

Kent

2010-07-28T23:30:00.001+02:00

När jag gick på lågstadiet hade jag en klasskamrat som det var synd om. Ja, det förstod jag inte då. Då var jag rädd för Kent. Man ville inte vara ovän med honom, för när han blev arg eller tyckte att han blev orättvist behandlad blev han våldsam.

En gång spelade vi fotboll mot en annan klass på lunchrasten. Jag kommer inte ihåg om det var jämt eller inte, men plötsligt ringde det och det var dags att gå in. Den andra klassen sprang direkt mot ingången. Min våldsamma klasskamrat bara tittade förvånat på dem. Sen skrek han:
"Sista målet vinner!"
Någon av dem ropade att de måste till lektionen nu. Då grep min klasskamrat tag i en stackare som hade kommit lite på efterkälken, tryckte ed honom på marken och satte sig grensle över honom.
"Då får vi väl skriva maskin på dig istället!"
Han dunkade hårt i pojkens bröstkorg som om han skrev maskin med knytnävarna. När han hade 'skrivit' klart tryckte han in sina knutna nävar i den liggande pojkens kinder från var sitt håll och vred dem hårt fram och tillbaka. Vi andra kom framspringande och sa till honom:
"Vi måste också gå in. Låt honom vara."
Han reste sig upp och den nu vettskrämda pojken rusade upp och sprang så fort han kunde därifrån.
"Din jävla fegis! Hälsa din klasskamrater att de är lika fega de!"
Vi fattade ingenting. Vi pratade om det senare den dagen när vi gick hem och vi förstod ännu mindre ju mer vi pratade om det. När jag nästa dag såg pojken han hade gett sig på, skämdes jag. Jag visste inte hur jag skulle ha kunnat agera annorlunda, men jag skämdes ändå för att jag inte gjort något. Han tittade med på oss andra med något som liknade avsmak.

Kent var bäst på allt vad idrott hette. Och han tvekade inte en sekund för att fuska så att han framstod i bättre dager. Jag kommer särskilt ihåg en gång när han hade fått ett tidtagarur och han bestämde att vi skulle springa runt skolan på tid. Vi var 4 eller 5 stycken och vi sprang en och en. De som inte sprang sätt bredvid honom. Han tryckte igång tidtagaruret, väntade 7-8 sekunder och sa sedan klara färdiga gå. Sedan när han själv sprang såg han till att vi inte fuskade. Alla visste men ingen sa något, ingen protesterade.

En dag kom han till skolan med något konstigt bakom örat. När jag tittade närmare såg jag vad det var:
"Har du stearin bakom örat?"
Jag såg att han blev skrämd för en bråkdel av en sekund. Men den byttes snabbt till den där jag-ska-fan-slå-dig-på-käften-blicken och under en kort stund var jag övertygad om att jag skulle få stryk. Men av någon anledning skämtade han snabbt bort det och vi nämnde det inte mer. Men jag kunde inte släppa det, för jag kunde inte förstå hur man kunde få stearin bakom örat. Det var först många år senare när minnet av händelsen dök upp igen som jag fick en ilande känsla i maggropen; han var antagligen utsatt för en ganska utstuderad misshandel hemma. Det vet jag ju inte med säkerhet och på ett sätt är det orättvist av mig att påstå det. Men jag tror att det var på det sättet det var. Dels var det hans ständiga våldsamma raseriutbrott, som det ibland var svårt att förstå vad som hade triggat igång dem. Dels var det hans besatthet i att vara bäst, som ledde till att han allt som oftast fuskade till sig bättre resultat.

Jag slutade i den klassen efter 3:an. Jag återsåg Kent en gång ungefär 8 år senare. Vi gick båda på gymnasiet. Det var efter en konsert som vi stötte på varandra. Jag tyckte det var konstigt att prata med honom; vi kände varandra men ändå inte. Jag kommer ihåg att jag var sugen på att fråga honom om stearinet bakom örat, men jag gjorde det inte. Det skulle nog vara opassande nu också. Men jag undrar ändå...

--------------------------------------------------------------
Ovi Mail: Making email access easy
http://mail.ovi.com

"3 moral lessons"

2010-05-30T15:07:00.002+02:00

Med anledning av inlägget Anna9 har gjort, kommer nu här "3 moral lessons".

Lesson number one

A crow was sitting on a tree, doing nothing all day.
A small rabbit saw the crow, and asked him:
"Can I also sit like you and do nothing all day long?"
The crow answered:
"Sure, why not."
So, the rabbit sat on the ground below the crow, and rested.
All of a sudden, a fox appeared, jumped on the rabbit and ate it.

Moral of the story is:
To be sitting and doing nothing, you must be sitting very, very high.
------------------------------------------------------------------------------

Lesson number two

A turkey was chatting with a bull.
"I would love to be able to get to the top of that tree," sighed the turkey, "but I haven't got the energy."
"Well, why don't you nibble on some of my droppings?" replied the bull. "They're packed with nutrients."
The turkey pecked at a lump of dung and found that it actually gave him enough strength to reach the first branch of the tree.
The next day, after eating some more dung, he reached the second branch. Finally after a fornight, there he was proudly perched at the top of the tree. Soon he was promptly spotted by a farmer, who shot the turkey out of the tree.

Moral of the story:
Bullshit might get you to the top, but it won't keep you there.
------------------------------------------------------------------------------

Lesson number three

When the body was first made, all the parts wanted to be Boss.
The brain said:
"I should be Boss because I control the whole body's responses and functions."
The feet said:
"We should be Boss as we carry the brain about and get him to where he wants to go."
The hands said:
"We should be the Boss because we do all the work and earn all the money."
And so it went on and on with the heart, the lungs and the eyes until finally the asshole spoke up. All the parts laughed at the idea of the asshole being the Boss. So the asshole went on strike, blocked itself up and refused to work. Within a short time the eyes became crossed, the hands clenched, the feet twitched, the heart and lungs began to panic and the brain fevered.
Eventually they all decided that the asshole should be the Boss, so the motion was passed. All the other parts did all the work while the Boss just sat and passed out the shit!

Moral of the story:
You don't need brains to be a Boss - any asshole will do.

Cate Blanchett (1969)

2010-05-14T09:38:00.003+02:00

41 år idag.

Fyller år gör även George Lucas, Sofia Coppola, Tim Roth och Robert Zemeckis.

Katharine Hepburn (1907-2003)

2010-05-12T09:46:00.002+02:00

Hennes födelsedag idag. Blir inget mer denna gång. Lite för tungt just nu.

Hon kommer aldrig mer hit igen...

2010-05-11T00:25:00.002+02:00

Jag kommer till jobbet och möts av en storgråtande M.
"Men, vad är det?"
"Har du inte hört?" hulkar hon fram.
"Vad?"
"N är död!"
Jag hör orden. Jag registrerar dem, men jag tar inte in dem på en gång. Sen är det som hjärnan går igång på högvarv. Vad har hänt? En olycka? Hjärtinfarkt? Stroke? Det känns som jag tänker massor och går igenom en mängd olika scenarier. Då säger M:
"Hon har blivit knivhuggen till döds och hennes man är anhållen."
Det scenariot fanns inte bland de som flashade förbi för mitt inre. Världen stannar och allt verkar ta en paus. Min hjärna slår av och säger till mig: Sorry, men det här kan jag inte ta in.
M börjar gråta hulkande. Jag kramar om henne hårt.

En stund senare står större delen av personalgruppen samlade och en av cheferna säger:
"Det kommer inte att vara som vanligt idag. Som en del av er redan vet så har N blivit bragt om livet. Hennes man är gripen."
Det är ungefär så långt jag hör. M står tryckt mot mitt bröst och bara skakar och hulkar.

Dagen passerar som i ett töcken. Glimtar av värme när folk kramar om varandra och försöker att förstå. En del har redan pusslet klart för sig, andra försöker lägga det. Hur kunde det hända? Hade det pågått misshandel länge? Mördad av sin egen man?

När jag kommer hem på kvällen har jag inte fällt en tår på hela dagen, men i kroppen känns det som om jag har gråtit flera timmar i sträck.

Dagen efter är det som om verkligheten hinner ikapp mig. Vi har återigen ett stort möte med nästan hela personalen. Strax innan det drar igång så står jag och tittar på alla de församlade och då slår det mig med full kraft; hon kommer aldrig mer hit igen... Tårarna rinner utmed kinderna och allt känns bara fruktansvärt.

Det kommer att bli bättre, jag vet det. Men nu så är det bara svart.

364 andra dagar

2010-02-13T13:44:00.000+01:00

Anna Nio skriver om "Alla hjärtans dag”. En dag där kanske inte alla hjärtan är med. Ett bra inlägg om det kommersiella med dagen, och även andra dagar. Hon skriver bra hon. Alltid, tycker jag.

Det som verkligen berörde mig var det hon berättade om sin pappa. Han ställde en ros på hennes rum med orden: "Jag tänkte att du kanske behövde det". Det kom mig att tänka på min pappa. Inte för att det påminde om honom att göra så där, utan för att han aldrig har varit sådär.

“Det finns ju 364 andra dagar på året som man kan få, ge, eller göra nånting fint.” skriver Anna Nio i en kommentar.
Ungefär två år efter att mina föräldrar hade skiljts, sjönk antalet gånger som jag och min pappa hörde av varandra, dramatiskt. Han ringde ungefär kanske två gånger om året och jag ringde honom ungefär lika mycket. Det var alltid en särskild dag som jag ringde honom varje år. Under några år från det jag var tolv till det jag fyllde 19 glömde han bort min födelsedag och jag fick ringa och påminna honom om det.

Första gången jag ringde upp honom på min födelsedag hade jag väntat in i det sista på att han skulle ringa. När han svarade så blev han lite förvånad över att jag ringde så pass sent:
”Vad vill du då, gubben?”
”Jag fyller år idag.”
Jag kommer inte ihåg vad han svarade. Jag kommer bara ihåg att mina ögon blev grumliga och att jag kämpade som f-n med att hålla tillbaka gråten. Han kunde ha låtit bli att ringa resten av året bara han hade kommit ihåg min födelsedag.

Här sitter jag nu, 31 år senare, och blir ledsen igen. Samtidigt som jag tycker synd om honom som snart ska fylla 70 år och ska skilja sig igen. Det är inte lätt att vara människa.

“Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”

2010-01-25T23:45:00.000+01:00

Min pappa ringde mig ikväll. Han undrade hur det var med mig och jag kunde konstatera att jag har hostat sedan strax före nyår men att det är på bättringsvägen. Han undrade hur det var på jobbet, om jag vantrivdes lika mycket som förut. Nej, jag har nog börjat vänja mig, tyvärr. Orkar liksom inte ta tag i det här med jobbsökande.

Och då plötsligt, liksom bara i förbifarten säger han:
“Jag och E ska gå våra egna vägar, men det kanske du har hört?”
Jag blir bara tyst. Bara formuleringen i sig är krystad, som om han inte riktigt vill ta det i sin mun. Han börjar prata om andra saker nästan omgående. Jag avbryter honom:
”Ska ni skilja er?”
”Ja, det var liksom bäst.”
Och så berättar han hur det har gått till, hur det har växt fram, hur det kommer att bli osv.
”Hon har blivit så glad och öppen sedan vi bestämde oss för skilsmässa. Haha! Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”
Då sticker det till ordentligt i mig. Han låter som han försöker övertyga sig själv om att det här är det bästa för alla parter.

De har varit tillsammans i nästan 23 år. Gifta har de varit i kanske 20 år. Det är längre än han var gift med min mamma. Och nästa år fyller han 70. Det kanske är det, att han fyller 70, som gör mig ledsen. För det är det jag blir, ledsen.

Det är två saker som jag kommer att komma ihåg från det här samtalet:
1) Inte en gång säger jag hur tråkigt jag tycker det är
2) “Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”

Hur står det till med läsningen

2009-12-28T15:24:00.000+01:00

Kopierade denna lista från Me Hearties.
"The BBC apparently believes most people will have only read 6 of the 100 books here. Please copy and paste your bolded books read, italicized books as "want to read", and then sum up with a head count, so to speak. What does the list say about your reading habits?"

Pride and Prejudice - Jane Austen
The Lord of the Rings - JRR Tolkien
Jane Eyre - Charlotte Bronte
Harry Potter series - JK Rowling
To Kill a Mockingbird - Harper Lee
The Bible
Wuthering Heights - Emily Bronte
Nineteen Eighty Four - George Orwell
His Dark Materials - Philip Pullman
Great Expectations - Charles Dickens
Little Women - Louisa M Alcott
Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
Catch 22 - Joseph Heller
Complete Works of Shakespeare
Rebecca - Daphne Du Maurier
The Hobbit - JRR Tolkien
Birdsong - Sebastian Faulk
Catcher in the Rye - JD Salinger
The Time Traveller’s Wife - Audrey Niffenegger
Middlemarch - George Eliot
Gone With The Wind - Margaret Mitchell
The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
Bleak House - Charles Dickens
War and Peace - Leo Tolstoy
The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
Grapes of Wrath - John Steinbeck
Alice in Wonderland - Lewis Carroll
The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
Anna Karenina - Leo Tolstoy
David Copperfield - Charles Dickens
Chronicles of Narnia - CS Lewis
Emma - Jane Austen
Persuasion - Jane Austen
The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis
The Kite Runner - Khaled Hosseini
Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres*
Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
Winnie the Pooh - AA Milne
Animal Farm - George Orwell
The Da Vinci Code - Dan Brown*
One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
A Prayer for Owen Meaney - John Irving
The Woman in White - Wilkie Collins
Anne of Green Gables - LM Montgomery
Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
Lord of the Flies - William Golding
Atonement - Ian McEwan
Life of Pi - Yann Martel
Dune - Frank Herbert*
Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
Sense and Sensibility - Jane Austen
A Suitable Boy - Vikram Seth.
The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
Brave New World - Aldous Huxley
The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
Of Mice and Men - John Steinbeck
Lolita - Vladimir Nabokov
The Secret History - Donna Tartt
The Lovely Bones - Alice Sebold
Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas*
On The Road - Jack Kerouac
Jude the Obscure - Thomas Hardy
Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
Midnight’s Children - Salman Rushdie
Moby Dick - Herman Melville
Oliver Twist - Charles Dickens
Dracula - Bram Stoker
The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
Notes From A Small Island - Bill Bryson
Ulysses - James Joyce
The Bell Jar - Sylvia Plath
Swallows and Amazons - Arthur Ransome
Germinal - Emile Zola
Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
Possession - AS Byatt.
A Christmas Carol - Charles Dickens
Cloud Atlas - David Mitchell
The Color Purple - Alice Walker
The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro
Madame Bovary - Gustave Flaubert
A Fine Balance - Rohinton Mistry
Charlotte’s Web - EB White
The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
Heart of Darkness - Joseph Conrad
The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
The Wasp Factory - Iain Banks
Watership Down - Richard Adams
A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
A Town Like Alice - Nevil Shute
The Three Musketeers - Alexandre Dumas
Hamlet - William Shakespeare
Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
Les Miserables - Victor Hugo

Lästa: 24/100
Vill läsa: 34/100
Slutsats: 24 % av böckerna lästa. 4 gånger bättre än BBC förutspått. Fast med tanke på hur länge jag levt och hur många böcker jag läst kommer jag inte att hinna med de 34 böckerna jag vill läsa. Nåväl, The Lovely Bones av Alice Sebold ligger på nattduksbordet redo att läsas så inom en snar framtis är en fjärdedel av böckerna på listan lästa.

God jul!

2009-12-20T15:07:00.002+01:00

A merry christmas, all I wish you!

För mycket...

2009-10-07T08:50:00.003+02:00

På ett av mina tidigare jobb var en av mina kollegors kille någon form av discjockey som hade “rätt” musiksmak. Han kände de “rätta” personerna, hade de “rätta” kontakterna och så vidare. Vi pratade musik en gång och han gjorde klart att en av de artisterna jag en gång hade tyckt om, var som ett bojsänke för min övriga musiksmak. Den artisten avslöjade hur jag såg på annan musik och vad jag än tyckte om för musik och vilka artister jag än uppskattade, skulle jag inte göra det på “rätt” sätt. Needless to say, vi pratade inte fler gånger.

Nåväl, efter det samtalet – och med fler år på nacken än vad jag hade då – har jag mer och mer slutat att bry mig om vad folk tycker om min musiksmak. Att kunna säga vad som är rätt eller fel musik handlar om makt, tror jag. Musiken jag tycker om gör mig lycklig och bättre till mods. Så varför skulle jag då förneka den? Enkelt, eller hur?

Ah, men säg den princip som är helt vattentät och håller i alla lägen. Häromdagen är jag på väg till jobbet. Jag slinker in på Pressbyrån för att köpa en macka. Grabbar tag i en kycklingbaguette i kyldisken och går till kassan. Tar ur mina in-ears ur öronen, lämnar fram baguetten till kassörskan och öppnar min väska för att ta fram plånboken. När jag letar efter plånboken lyckas jag samtidigt dra ur kontakten från min mobiltelefon - vilken är den apparat jag använder som musikspelare – och ur telefonen, på allt annat än diskret volym, strömmar musik som jag just då helst av allt skulle vilja slippa bli förknippad med. Kassörskan stirrar på min väska, sedan på mig, sedan på väskan igen och plötsligt klyver ett stort brett leende hennes ansikte och hon säger:

“27 kronor, tack! Vill du ha en påse?”

Jag känner att jag blir pionröd i ansiktet och mumlar något om att jag har väskan och att den nog får plats där. Snabbt trycker jag ner baguetten i väskan och skyndar mig ut därifrån. När jag kommer till jobbet frågar de om jag har sprungit, jag ser ju lite röd ut i ansiktet.

“Jo, jag fick lite bråttom på slutet...”

Jobbigt att komma till insikten att jag ändå inte riktigt kan stå för all musik jag tycker om. Låten? Ja, här är den...

Too much?

* PK= politiskt korrekt

Som H.C. Andersen, fast tvärtom...

2009-09-24T13:06:00.004+02:00

Hon är inte ensam om att lida av hennes hjärnskada...

Lågt?

Ja.

Lauren Bacall, 1924-09-16

2009-09-16T20:54:00.001+02:00

Cool lady fyller år idag. 85 närmare bestämt.

"You know how to whistle, don't you, Steve? You just put your lips together and... blow."

Sleepy Hollow

2009-09-02T11:22:00.000+02:00

Jag har börjat cykla en omväg hem på kvällarna för att få lite motion. Första kvällen jag tog denna omväg tyckte jag att det var ovanligt mycket cyklister utan lyse på cyklarna. Det borde ju egentligen inte spela någon roll eftersom jag bara cyklar i innerstan och bara på cykelbanor. Men eftersom solen nu går ned en bra stund innan jag börjar bege mig hemåt så är det mörkt när jag sätter mig på cykeln. Den nogräknade invänder nu och påpekar att Stockholms innerstad är ju väl upplyst. Ah, men ge dig då ut på cykel efter mörkrets inbrott och det enda som skola bliva upplyst är du!

Dags för lite Verbalsk vetenskap. Jag började att räkna hur många cyklar som var utan lyse, både mötande, passerande och dem jag cyklade om. Och resultatet visade sig vara smått otroliga 2/3 av cyklarna som är utan lyse. Nu cyklar jag bara i innerstan så det är bara där jag har räknat. Och helt vetenskapligt är det väl inte heller. Men det ger en fingervisning om hur det står till med cyklisternas upplysning. Framför allt så syns cyklister verkligen uselt utan lyse. Även i innerstan.

Fler än en gång har jag mött cyklister i bredd, antingen diskuterandes något eller med ögon bara för varandra, som tar hela cykelbanans bredd i anspråk. Eftersom de inte har haft upplysning på sina cyklar så har det resulterat i häftiga inbromsningar. Jag kanske cyklar för fort men hade de haft lampor på sina cyklar hade jag kunnat anpassa farten och dessutom signalerat i god tid att jag var i ankommande.

Cykelhjälm, då? Det är upp till var och en att bära hjälm eller inte. Att det är idiotiskt att vara utan det är ju självklart. Det var som en släkting sa när hon såg cyklister utan hjälm: “Det är bara tomma lador som inte behöver något tak.”

Tillbaka x 3

2009-09-02T09:37:00.000+02:00

Kom hem för tio dagar sen. Haft tre veckor semester. En av de bästa semestrarna på flera år. Indien? USA? Italien? Grekland? Nej, jag har bara varit på landet. Veckorna innan jag gick på semester bytte jag medicin. Citalopram och cipralex är nu ett minne blott. Trycket över bröstet har försvunnit och det känns bra att leva. Detta byte av medicin är ett lyckokast och har definitivt påverkat semestern.

Näsan är nu ovanför vattenytan och inga kallsupar. Dags att hitta ett nytt jobb.

Ghost town

2009-06-20T17:49:00.001+02:00

Vi vaknar, äter frukost och undrar om vi ska gå och handla. Risken är att vi inte orkar senare. Biter ihop och beger oss. Lyckligtvis verkar det som de flesta redan har flytt staden. Vagnen blir snabbt fylld med goda saker.

Kommer hem och fyller kylskåpet. Gör oss kaffe, brer några smörgåsar och går ut. Hunden följer lyckligt med. Utflykt! Slår oss ned i gräset, mitt i stan. Och lyssnar på den sällsynta tystnaden som invaderar stan i takt med att den töms på midsommartörstande storstadsbor. Hunden skuttar glatt omkring, jagar pinnar och bollar innan den lugnar ned sig, lägger sig till rätta och tuggar lite gräs. Solen värmer. Molnen är än så länge få och gömmer solen bara kortare stunder. Kaffet tar slut och så gör även lusten att vistas ute. Väl hemma sjunker vi ned i soffan och ser ett avsnitt av kommisarie Lynley.

Skrubbar sedan potatis. Sill, gravad lax, potatis och kall öl avnjuts under en ivrig diskussion om 12 intellektuella som skrivit ett debattinlägg i DN. Magnum Temptation som efterrätt försätter mig i någon form av matslagstillstånd. Tröttheten anfaller mig och vi hamnar åter i soffan. Den här gången framför en av LK:s favoritactionfilmer: Bourne Ultimatum. Dags för en kvällstur med hunden. Går ut och det faller tunga droppar från skyn. Man hör både regnet när det faller mot vattnet och de egna stegen mot trottoaren. Inte ofta man gör det. Men på midsommarafton i storstan gör man det. Det är en säregen upplevelse att känna sig ensam här. Imorgon lär det vara ännu ödsligare. Kommer hem och jag bjuder LK på fruktsallad. Färsk ananas, honungsmelon, äpple, apelsin, blodgrape och lite banan med ett par skedar sorbet. Lyckat. Varför börjar Ben Hur klockan tolv? Inte slut förrän fyra, halvfem. Det får bli en annan gång. Vi håller på att somna båda två. Varför kämpa emot? God natt och sov gott!

Paris Bis - "Body and soul"

2009-06-17T16:58:00.001+02:00

Trip of nostalgia...

16 juni 1963: Valentina Teresjkova

2009-06-16T12:14:00.001+02:00

“Den 16 juni 1963 blev hon den första kvinnan i rymden när hon lyfte med rymdfarkosten Vostok 6 från kosmodromen i Bajkonur. Hon flög 48 varv i omloppsbana runt jorden under totalt två dygn, 22 timmar och 50 minuter. Teresjkovas rymdfärd är ännu i dag den enda genomförda rymdfärden med enbart kvinnlig besättning. Rymdfärden var den sista i Vostokprogrammet och den varade längre än alla dittills genomförda amerikanska rymdfärder tillsammans.” *

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Valentina_Teresjkova

“Everybody leaves, so please stay…”

2009-06-09T18:29:00.002+02:00

Den har varit borta länge, men det hindrar inte att jag saknar den ändå.

Kommer särskilt ihåg ett av hennes inlägg där hon berättade för sin mamma om kärleken hon hade hittat. Och sen för sin bror, som inte hade misstänkt eller anat någonting. Och pappa som bara blev glad. Ett lyckligt utträde ur garderoben.

Hon skrev så fint. Jag tyckte verkligen om hennes blogg. Hon avslutade sin blogg med att skriva att eftersom hon nu hade hittat sin kärlek och livet hade inlett ett nytt kapitel så var det dags att avsluta den där bloggen. Saknar den. Henne också.

Laurence Olivier 1907-05-22 -- 1989-07-11

2009-05-22T13:42:00.001+02:00

Någon gång i min ungdom, när jag var ungefär 12 år gammal, var jag hemma hos en kompis. Det var sent i augusti strax innan skolan skulle börja. Jag hade tillbringat hela dagen hos min kompis och vi hade badat och lekt. Eftersom jag skulle sova över hos honom åt vi middag tillsammans med hans föräldrar. Under middagen pratade vi film, eftersom vi båda var väldigt filmintresserade. Då nämnde hans föräldrar att det gick en klassiker på TV senare samma kväll och ville vi fick vi gärna se den. Det var en thriller från 1940. Vi var något tveksamma. Thriller från 1940? Kunde det vara något? Hans pappa tyckte definitivt att vi skulle se den. Nåväl, om den inte var bra kunde vi ju alltid göra något annat.

Mörkret hann lägra sig utanför innan filmen började. Så började vi titta. Långt innan filmen var slut satt jag och min kompis uppflugna på soffkanten, tryckta mot väggen, med ögon stora som tefat. Vi var helt fast. Vi kunde inte förstå att vi blev så skräckslagna av en gammal film.

Men har man att göra med Laurence Olivier, Joan Fontaine och Alfred Hitchcock så kan man bli påverkad än idag. Filmen var "Rebecca" [1940] i regi av just nämnde Hitchcock. En intressant detalj som jag inte uppmärksammat förrän i vuxen ålder är att Joan Fontaines rollkaraktär inte har något namn i filmen. Och så är det tydligen också i romanen, som filmen bygger på.

Laurence Olivier skulle, precis som Katherine Hepburn, ha fyllt 102 år idag.

"Did you see me coming?"

2009-05-15T12:07:00.005+02:00

I'm in love again...

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

You don't have to be in Who's Who
to know what's what
You don't have to be a high flier
to catch your slot
The night we met was cold and wet
I needed a drink or two
I saw you standing there and I knew
I'd like to be loved by you

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

You don't have to be what's what
to know who's who
You don't need the DNA
to find the proof
Then and there my life made sense
You were the evidence

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

Did you see me coming
I thought I'd have to make
All of the running
I was all yours to take

Bridge
I'm not superstitious
Or really religious
Just to thyself be true
But now I think I'm starting
to believe in fate
Because it delivered you

Chorus
Did you see me coming?
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

Did you see me coming?
I thought I'd have to make
All of the running
I was all yours to take

Did you see me coming?
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just the two of us

Paradoxal rasist…

2009-05-12T13:48:00.001+02:00

Jag tror att jag är rasist. Funderar på det ibland. Men det är när händelser, som det som hänt RFSL:s ordförande Sören Juvas, inträffar som jag verkligen funderar på det.

Jag läser DN:s och SvD:s nyhetsrapportering på nätet. Man skulle nu kunna ge sig in i en diskussion om källkritik och vad som “egentligen” har hänt och så vidare. Det tänker jag inte göra utan jag sväljer utan att blinka det som Ulrika Westerlund, vice förbundsordförande för RFSL säger till DN. Nämligen att de misstänker att polisen, eller personer som informerats av polisen om Juvas läggning, ligger bakom misshandeln.

Begrepp som “människors lika värde” och “likhet inför lagen” med flera, bubblar upp till ytan inom mig och öppnar adrenalinkanalerna och en liten, jämn ström rinner ut i kroppen. Längst ned efter artiklarna om Juvas finns det en liten klickbar rubrik som heter “BLOGGAT OM ARTIKELN”. Här hittar jag länken som definitivt får mina adrenalinfördämningar att rämna totalt: “Ojdå, vad synd det är om Sören Stören”.

Länken för mig till en blogg som heter Muhammedbilder & Co. En för mig skrämmande uppvisning i homofoba, invandrarfientliga och islamofoba åsikter. Jag tänker inte gå in på vad som skrivs på denna sida, den hugade får själv leta upp sidan och ta reda på vad som står där. Men det är här, när jag läser dessa texter, som min rasism slår till. Jag känner att jag anser att dessa människor är lägre stående individer. Jag äcklas av deras åsikter och jag blir rent ut sagt förbannad att de över huvud taget existerar.

När den första upprördheten har lagt sig inser jag min paradoxala hållning till dessa individer och deras åsikter. Att vara för åsiktsfrihet är att vara för att alla åsikter ska få finnas, även de man inte håller med. Denna del har jag ganska lätt att ta till mig och inse att det är rätt. Att anse att alla människor har lika värde, innebär att tycka att alla har lika värde. Den delen har jag desto svårare med. Jag tycker att människor som inte tycker att alla har lika värde, som tycker att “avvikare” får skylla sig själva – det vill säga rasister - inte har samma värde som andra människor. Det vill säga, jag är också en rasist.

Men jag är ju bättre, försöker jag. Jag tycker ju att alla människor är lika mycket värda. Fast då inte rasister som tycker att... Fan också!

Finns det inte ett avsnitt i Nya testamentet som handlar om att vända andra kinden till? Borde kanske läsa på lite om det...

UPDATE: Länken till bloggen har tagits bort både från DN:s och SvD:s hemsidor.

“Life is hard. After all, it kills you.”

2009-05-12T12:03:00.001+02:00

Idag är det 102 år sedan hon föddes. Katharine Hepburn. 12 maj, 1907 i Hartford, Connecticut, USA .

The Ice Storm...

2009-05-02T23:36:00.001+02:00

Kvällen börjar så bra. Han jobbar inte så sent, utan kommer hem relativt tidigt. De äter middag tillsammans, sitter och pratar. Sedan ser de en film tillsammans. Han tar kvällsrastningen med hunden.
När han kommer in igen vill han ta ett glas vin till. Hon med. Han häller upp två glas, lägger upp några kex och tar fram en ost. Med detta på brickan går han till TV:n. Hon har fastnat framför Ang Lee:s "The Ice storm", som just då går på någon kanal. Han ber henne stänga av eller byta kanal, för han vill helst se hela filmen; dessutom från början och utan reklaminslag. Hon håller med och stänger av.
"Vill du se något annat?" undrar han.
"Ja, jag tror det... Du då? Jag är nog egentligen för trött."
Han spanar bort mot filmhyllan. Det finns mycket att välja emellan.
"En Bond-film kanske?" säger han efter en stund.
"Ja, det blir alldeles perfekt. Precis lagom för mig. Då kan jag sitta här och sova till den."
Han ska precis till att resa sig upp, då hon säger:
"Vi kan strunta i film och ha sex istället...?"
Ångesten griper tag i honom med sina iskalla klor.
"Saknar du inte sex?" undrar hon.
Han är tyst och stirrar tomt framför sig. Efter en stund säger han:
"Svårt att sakna något man inte har någon lust till..."
Det är inte lätt att säga och det är antagligen inte lätt att höra heller.
"Är det helt borta?"
"Jag kan ibland tänka att det vore mysigt, men det finns ingen lust... Jag känner mig så misslyckad, alltid ledsen, inget samliv."
Det blir tyst. Minuterna går.
"Är du aldrig glad?"
"Det händer..."

Det blir tyst igen. Minuterna går. Betydligt fler den här gången.
"Jag kan uppenbarligen inte göra någonting för att hjälpa dig. Jag försöker... Jag vet inte vad jag försöker! Jag tjatar om semester, jag tjatar om att träffa vänner! Jag vill skapa någonting med dig!"
Hon är arg, kanske frustrerad. Han vet inte. Han blir - som vanligt - ännu ledsnare och ännu tystare.
"Jag går och lägger mig. Kom in och säg godnatt innan du går och lägger dig!"
Han sitter kvar en lång stund. Han hör henne göra sig i ordning för natten, barfota steg mot parkettgolvet. Så med ens blir det tyst. Han går in till henne. Det ser ut som om hon har somnat. Han släcker hennes lampa.
"Är livet bara hemskt för dig?" frågar hon i mörkret.
"Nej."
"Men..."
"Vi kan fortsätta prata imorgon. Inte nu."
"Jag älskar dig, massor!"
"Och jag älskar dig."

Han går ut därifrån och stänger dörren efter sig. Han känner sig inte övertygad. Inte av hennes ord. Ännu mindre av sina egna.

På bordet står två glas vin, orörda. Han tar dem och går till köket. Precis när han ska hälla ut dem i vasken tvekar han. Han håller glasen i handen, väger dem och sveper sedan båda två. Ställer ned det ena glaset, tar med sig det andra och fyller på det ur boxen som står i hyllan bredvid skafferiet. Två glas senare är smärtan i bröstet bedövat, något i alla fall. Han vet att imorgon kommer det inte att kännas bra, men just nu skiter han i det.
Kvällen började så bra, och den har just slutat riktigt, riktigt dåligt.

"Stay close to the candles. The stairway can be... treacherous..."

2009-04-30T20:26:00.002+02:00

Cloris Leachman fyller 83 idag. Hon som spelar Frau Blücher.

"Rosebud..."

2009-04-27T14:18:00.001+02:00

Jag sitter och letar på Annes blogg efter ett inlägg hon skrivit för ett tag sedan. Hittar inte just det, men snubblar över ett annat - Att följa sitt hjärta.

Jag blir träffad av följande:

"De tvingade henne att ifrågasätta sina val och det finns inget som är mer effektivt än att våga ställa de svåra frågorna. Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag på väg? [...] Det handlar om att följa hjärtat, att lita på det man tycker om och mod att våga följa det. Mod att fortsätta även om det misslyckas och brister, för det som en gång gjorde ont förändras långsamt till styrka. Själva ifrågasättandet skärper fokus. Men sannolikheten att man lyckas är redan otroligt mycket bättre eftersom tron kommer inifrån hjärtat. Det kommer lysa genom arbetet och få det att skimra och det min vän gör hela skillnaden."

Är det bara mod det handlar om? Ja, kanske är det så.

Jag trodde att jag visste vem jag var förut. Idag, sju år efter diagnosen depression och ungefär två och ett halvt tusen tabletter antidepressiva mediciner, vet jag inte vem jag är längre. Än mindre vad jag vill. "Det handlar om att följa hjärtat". Missförstå mig inte nu, jag är inte ute efter att dissa Anne eller hennes inlägg. Jag blev väldigt berörd av det för det träffade där det gör som mest ont i mig; i de pulveriserade resterna av mitt hjärta. Svårt att följa något som är trasigt.

Hur ska miljön se ut där man ska våga, våga att misslyckas, våga så det brister? "Själva ifrågasättandet skärper fokus." Jag ifrågasätter mig själv, ständigt; jag ifrågasätter allt jag gör, allt jag tänker. Känner att jag saknar fokus helt och hållet. Men å andra sidan är det ett ifrågasättande utan mål, bara destruktivt...

Vi är ensamma i livet. Vi kan ha massor av vänner runt omkring oss, ett stort umgänge, men vi är ändå ensamma i livet. Vi kan bara leva livet själva, eller låta bli att leva det. Valet att göra det ena eller det andra är bara vårt eget, det kan vi inte överlåta åt någon annan.

"Rosebud..."

Susan Boyle, en ny Paul Potts?

2009-04-17T12:25:00.001+02:00

Fick gåshud av det här klippet! Tyvärr kan man inte bädda in det så du får klicka dig till sidan själv!

Just a-m-a-z-i-n-g!

Paul Potts? Kommer ni ihåg honom från förra året?

Vad vill de?

2009-04-09T18:47:00.000+02:00

Jag förstår faktiskt inte. Jag förstår att det är Telia som är avsändaren. "E24 i mobilen" har jag inte några större svårigheter att förstå heller. Men finns det bara män på nätet? Eller görs ekonominyheter bara av män? Eller... vad? Vad vill de?

"The Informers"

2009-04-02T23:11:00.000+02:00

Ja, när en trailer börjar med "New Gold Dream 81/82/83/84" då är jag fast. Bra? Ingen aning, men jag vet att jag måste se den...

Ja.

2009-04-01T17:59:00.000+02:00

Äntligen! Markera och kopiera länken:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2681855.svd

"Urfeministiskt projekt..."

2009-03-29T12:22:00.000+02:00

Jag slog upp DN:s kulturdel i lördags och började läsa om regissören Baker Karim som gjort en ny TV-serie - "Babajou" - som är löst byggd på hans uppväxt. Halvvägs genom artikeln hickar jag till. Orden "urfeministiskt projekt" och "dagens egofeminister" hoppar upp ur texten och ger mig en örfil.

Först blir jag arg, sen bara ledsen. Någon har missuppfattat något om feminism, och det grovt...

Rött kort...

2009-03-28T13:11:00.001+01:00

Om någon brukar hänga på Facebook tycker jag att det här är en bra grupp att gå med i.

Rött kort till Vatikanen.

"När Vatikanen kritiserar att en våldtagen nioåring genomfört en abort och påven Benedictus XVI säger att kondomer inte bekämpar AIDS är botten inte nådd - den är ur! Gå med i denna grupp och visa ditt stöd för rätten till preventivmedel och fri abort som global rättighet."

Earth Hour 2009

2009-03-19T21:45:00.000+01:00

Pojke med finger…

2009-03-18T14:17:00.000+01:00

Är på väg hem från jobbet. Tar bussen. Det finns inga sittplatser kvar så jag förblir stående. Snett framför mig sitter det en man i 25-årsåldern och fingrar på sin mobil. Jag fastnar med blicken på hans ansikte därför att han ser ut som min tandläkare, bara det att min tandläkare är 55. Det är en högst märklig upplevelse att se någon som är så otroligt lik någon annan fast det skiljer ungefär 30 år dem emellan. Han tittar plötsligt upp och jag vänder hastigt bort blicken. Ler inombords åt min reaktion. Börjar tänka på annat.

Efter en stund vandrar blicken över mina medpassagerare och tillbaka på den unge “tandläkar-look-a-like-mannen”. Han är nu blossande röd om kinderna och stirrar mig växlande i ögonen och på min axel. Irriterad? I så fall: över vad? Plötsligt knyter han handen, för den långsamt upp mot ansiktet, rätar ut långfingret och gnider nästippen uppåt en gång.

Det är inte axeln han har stirrat på utan mitt rockslag. Det han ser där provocerar tydligen så pass mycket att han inte kan låta bli att göra någon form av markering. Får lust att säga något, men tanken “välj dina strider” far igenom huvudet. Jag låter blicken glida iväg utan att se något. När min station kommer tittar jag på honom igen, nickar och formar ett ljudlöst “hej då” med munnen och går av bussen.

Promenaden sista biten hem är känslorna blandade; arg, förvånad, upprörd och rädd. Trodde inte att ett märke kunde provocera så mycket, men jag har uppenbart varit ganska naiv…

Från eftertänksam till långsam…

2009-03-10T13:36:00.000+01:00

Träffade en före detta kollega för ett tag sedan. Vi blev presenterade för varandra av en gemensam vän på mitt dåvarande jobb. Det är nu nästan sjutton år sedan. Snabbt blev vi väldigt goda vänner tack vare ett gemensamt filmintresse och en faiblesse för Monty Python-citat. Efter en tid fick vi båda nya eller förändrade arbetsuppgifter vilket fick till följd att vi började jobba närmare varandra.

Vi jobbade bra ihop, tyckte jag. Och när jag ibland fick kritik för att jag var så långsam sa hon alltid att det behövs flera olika typer av människor för att göra projekt till framgångsprojekt. Det behövs alltid någon som drar i bromsen och tänker efter istället för att bara köra på. Jag var den typen, den eftertänksamma typen.

“Det var så länge sedan och vad kul att ses igen. Hörde att du jobbar som ‘jobbtitel’. Det var väl lite oväntat måste jag ju säga. Hur är det då?“

Och jag känner att det är viktigt att säga att jag sökt 240 jobb under 11 månader och att det här är det jag fick. Men det kommer en räcka frågor och jag fastnar i att berätta hur det är, hur det fungerar. Försöker ändå berätta om hur mitt eftertänksamma sätt inte riktigt fungerar på jobbet.

“Ha ha ha! Ja, ditt mellannamn borde vara ‘långsam’! Du har aldrig varit snabb, Verbal!”

186 | 651 | 2556 | 15344

2009-02-28T16:56:00.001+01:00

15344 dagar. Det är drygt 42 ½ år.

186 dagar är inte så mycket. För närvarande 1,2% av mitt liv. Tiden mellan 22 augusti och 28 februari.

Sju år. Ibland är det länge, ibland alldeles för kort.
16,7% tyckte M var för mycket. Ökad dos av tabletterna? Kommer icke på fråga! En remiss av M skickade mig till psykiatrin.
Jag berättade på jobbet att jag går i terapi för en depression som jag har haft i sju år. Närmaste chefen visade sig vara väldigt förstående. Och när schemaförändring kom på tal var det inga problem. Hon skulle hjälpa mig.

Personalavdelningen visade sig dock inte alls vara lika förstående. De menade att man inte kan ta den hänsynen. Om de gjorde det skulle de snart ha individuella scheman för alla anställda och så kan de ju inte ha det. Läkarintyget från psykologen som klargjorde att mitt tillfrisknande var beroende av att jag kunde få en schemaändring, gjorde varken till eller från. “Att må bra är det viktigaste av allt och kan du inte jobba här under våra förutsättningar kanske du ska fundera på om du inte ska ha ett annat jobb.”

Att jag inte hade tänkt på det tidigare! Byta jobb! Det var så självklart att det nästan var löjligt! Men vänta nu… Jag hade ju sökt andra jobb, närmare bestämt 53 stycken sedan hösten 2007. Och fått svar från ca 20%, där de tackade för visat intresse och meddelade att de hade valt att gå vidare med andra sökanden. Innan jag hade fått mitt nuvarande jobb, hade jag sökt närmare 240 jobb och hade fått komma på 5 intervjuer. Det är en utdelning på 2,1%. Det var den sista intervjun som gav mig mitt nuvarande jobb, där jag nu jobbat i 651 dagar - 4,2% av mitt liv.

Jag sa inte det till personalavdelningens chef. Jag kämpade med gråten i halsen. “Men jag har ju ett läkarutlåtande från min psykolog som säger att jag bör få en schemaändring till stånd nu.” “Jag ser så mycket intyg varje dag så jag kommer inte ihåg just ditt, men våra regler är klara: kan du inte jobba under våra förutsättningar så har vi i förlängningen en arbetsbristsituation här och du kan bli uppsagd på grund av arbetsbrist.”

Det är inte lätt att tala om för någon att man inte mår bra. Man kan inte peka på ett bandagerat ben och säga: “Kan inte jobba så bra nu!” Istället ska man förklara att det är psyket det inte står så bra till med. Att man inte mår bra. Att det är ett tryck över bröstet nästan jämnt och allt man vill är att det ska sluta göra ont, att det ska bli tyst. Att depressionen ska försvinna och man tycker att det är roligt att leva igen. Jag är som ett öppet sår. "Hej! Hur är läget?" får hela min kropp att inta katastrofläge. Tårkanalerna reagerar som ett överkänsligt sprinklersystem reagerar på cigarettrök. Jag kämpar mig till ett leende och svarar “Bara bra. Själv då?”

Trodde inte att jag skulle bli hotad med att få sparken när jag berättade att jag led av en depression.

Prövning...

2008-08-22T13:38:00.004+02:00

"Framgång ger vänner, motgång prövar dem." - Publilius Syrus (85 - 43 f.Kr)
Ingen framgång, inga vänner. Om det bara är motgång vem ska då prövas?
Life is hard. After all it kills you.

Inga fler jag älskar dig...

2008-08-15T07:13:00.000+02:00

My aching heart would bleed for you to see
Oh but now...

No more "I love you's"
The language is leaving me
No more "I love you's"
The language is leaving me in silence
No more "I love you's"
Changes are shifting outside the word

Sakta värker hjärtat sönder till stoft. Och allt jag kan göra är att se det sakta rinna genom fingrarna liksom sand.

Once I had the rarest rose
That ever deigned to bloom
Cruel winter chilled the bud
And stole my flower too soon
Oh loneliness
Oh hopelessness

Nej, det är ingen bra dag i dag...

Grattis i efterskott, Ninde...

2008-08-14T22:59:00.002+02:00

(Du får bortse från den sista sponsrade hälsningen...)

Bättre och bättre, dag för dag...

2008-08-08T13:02:00.000+02:00

"Västerländska medier tävlar just nu i Kinabevakning. Men de har fastnat i en alltför mörk bild av landet och missar vilka enorma framsteg som har gjorts."

Lijia Zhang, kinesisk journalist och författare, skriver idag under rubriken "Idé & kritik" i DN Kultur. Rubriken är "Sluta kritisera oss i Kina!". Hon skriver om hur mycket bättre det är i Kina idag jämfört med för 15-20 år sedan.
När hon gick i skolan så innehöll idrottslektionerna en övning där de kastade handgranater mot en vägg. På grund av att hennes far hade kritiserat regeringen hade de blivit förvisade till landsbygden. När hon var 16 år gammal så släpade hennes mor med henne till en statsägd missilfabrik. Där jobbade hon i 10 år. Hon blev aldrig befordrad. Delvis på grund av hennes naturligt lockiga hår. Det vara bara folk med borgerliga värderingar som permanentade håret på den tiden och hennes chef trodde inte att hon hade naturligt lockigt hår. "Idag kan unga kvinnor locka håret, raka håret eller färga håret när de vill. Det är ingen liten sak."

Våra medier kanske är lite för angelägna att rapportera om det negativa i Kina. Det kan jag hålla med Lijia Zhang om. Och jag kan föreställa mig att förändringarna och utvecklingen som Zhang skriver om känns omvälvande och stora på så pass kort tid. Men att å ena sidan skriva om hur regimkritiker blivit förvisade till landsbygden och å andra sidan beskriva att kvinnor kan välja frisyr hur och när som helst tycker jag är att jämföra äpplen och päron. Missförstå mig rätt; jag tycker inte att det är en bagatell att man kan välja frisyr hur som helst utan rädsla för repressalier. Men när åsiktsfrihet inte råder och de mänskliga rättigheterna inte respekteras så känns valfrihet när det gäller frisyrer som en ganska klen utveckling av Kinas demokrati.

Det är nog så att vi i väst ser på demokratiseringsprocessen i Kina ur vårt perspektiv och vi har haft en demokratiseringsprocess som pågått i ett par hundra år.

"Även om jag inser hur Kinas odemokratiska politiska system och brist på insyn gör väst illa till mods, särskilt i kombination med landets uppgång, kommer mycket av rädslan ur okunnighet."

Jag tror hon har rätt i att det finns en viss rädsla hos oss i väst för Kina. Däremot tror jag inte att vi är så okunniga som Zhang vill göra gällande. Vi har erfarenhet av länder som arrangerar OS och visar upp ett enat land där man har odemokratiska politiska system och där det brister i mänskliga rättigheter. Och ledningen i Kina har hittills inte övertygat på någon punkt när det gäller de nämnda punkterna.

"Men tvivla inte på vårt stöd för spelen i Peking. OS är tänkt att vara en mötesplats för människor med olika uppfattningar."

Ja, en mötesplats för människor med olika uppfattningar. Det kommer människor dit som inte har samma åsikter som sina landsmän. Låt dem även möta kineser som inte har samma åsikter.

Jag upplever inte att väst kritiserar kineserna utan att man kritiserar Kinas ledning.

”Att arrangera olympiska spel är ingen mänsklig rättighet.

2008-08-07T11:54:00.003+02:00

Jag har skrivit om det här tidigare och jag har inte ändrat åsikt sedan dess. Snarare har mina åsikter förstärkts angående diktaturer och OS.

1936, Tyskland arrangerar OS i Berlin. De olympiska spelen blir en gigantisk världsutställning där de enda utställarna är nazisterna och deras propaganda. Detta är ett sportspektakel med politiska förtecken.

2008, Kina arrangerar OS. Enligt den brittiska tidningen "The Economist" så räknas Kina som en "auktoritär regim". Detta enligt det så kallade "Democracy Index" som tidningen skapat. Ett jämförelsetal där Kina hamnar på plats 138 av 167 granskade länder. Liksom Tyskland gjorde under 1930-talet rustar Kina och vad de militära ambitionerna är, är något som oroar bedömare.

Röda korsets ungdomsförbund lanserar i juni en kampanj med texten:

"Att arrangera olympiska spel är ingen mänsklig rättighet. Fortsätt diskussionen på rkuf.se".

I tryckt form går kampanjen fortfarande att se. Men på nätet har den blivit stoppad. Efter påtryckningar utifrån tvingade Röda Korsets huvudkontor i Genève förbundet att ta bort alla internetbanners i kampanjen. Tydligen är det mycket ömma tår man har trampat på av reaktionerna att döma.

Vari ligger det kontroversiella att påstå att Kina bryter mot de mänskliga rättigheterna? Kontroversiellt är det att Röda korset i Kina samarbetar med den internationella olympiska kommittén IOK för att lyfta fram det positiva i landet. Vädjade inte Kina om att man inte skulle politisera de olympiska spelen?

UPDATE 12:04
När nu George Bush äntligen tar bladet från mun kan man bara hoppas att andra väljer att följa hans exempel.

Årets snabbaste veckor...

2008-07-29T20:34:00.003+02:00

...på svenska även kallad "semester". De är avklarade för den här gången.

Hade inte riktigt räknat med personalmöte som första punkt på min första dag. Höll på att långsamt avlida. Någon har sagt "Det är synd att de okunniga är så säkra på sin sak och de kunniga så fulla av tvivel". Det stämde verkligen in på detta möte. En sitter och berättar hur duktig han är, hur fantastiskt lojal han är och hur otroligt smidig* han är. Det enda han gör genom att öppna munnen är att bevisa motsatsen.
En annan sitter bara och klagar på allt och alla. Suck...

Mötets bästa kommentar:
"Det skulle nog stämma i en perfekt värld, men nu lever vi inte i en sån."

Den följdes av mötets mest idiotiska:
"Men då måste vi tänka perfekt."

* på det sociala planet

And the wounded skies above, say it's much too, much too late...

2008-07-27T15:30:00.000+02:00

Well maybe we should all be
Praying for time...

boomp3.com

Foto: Räddningshelikopter 907 / Sjöfartsverket

Hollywood...

2008-07-13T22:07:00.008+02:00

Så är vi vana att se skylten. Men när den invigdes den 13 juli 1923 så stod det...

..."Hollywoodland". Det var reklam för ett bostadshusprojekt. Genom åren förföll skylten och 1949 erbjöd sig sig Hollywoods handelskammare att ta bort de fyra sista bokstäverna och restaurera resten av skylten. Så från 1949 ser skylten ut som vi idag har vant oss vid att se den. Så nu vet ni det.

Natten faller...

2008-07-06T19:34:00.000+02:00

Kväll, varmt i luften, vinet väl avkylt och mörkret smyger sig sakta på. Mysigt...

Blev inspirerad av egons balkong=kärlek

Vackra ögon...

2008-07-06T17:14:00.007+02:00

*

BE var ny på hans arbetsplats på X-organisationen. Snart satt de och fikade tillsammans. Hade det trevligt tillsammans. Ubytte idéer, resonemang och så vidare. Han talade med henne om film på ett sätt han aldrig hade gjort förut. Och hon lyssnade utan att bli uttråkad. Hon berättade om sin passion, teater, utan att han blev uttråkad. Han blev aldrig trött på hennes röst.

Han drogs till henne mer och mer. När han såg andra ha trevligt med henne blev han svartsjuk. Han lade band på sig och undrade vad han höll på med. Han var ju gift. Lyckligt dessutom.
Eller? Om han nu kände så här var han då lycklig i det förhållande han var i? Han mindes sina föräldrars skilsmässa och hur han hade lovat sig själv att aldrig vara den som var orsaken till en.
"Släpp..." tänkte han för sig själv.

En dag satt han, hans chef och BE och åt lunch tillsammans. Plötsligt sa hon:
"Jag tycker om lite äldre killar, såna som är i 35-års åldern."
Hans chef såg ut som han hade satt något i halsen. Och så tittade han på honom.
Han besvarade blicken och sa:
"Otur då, jag är ju bara 34..."
Utan att invänta något annat fortsatte hon att prata om varför hon tyckte att killar i hennes egen ålder inte var så mycket att hänga i julgranen. Hans chef började skruva på sig och verka tycka att det hela var lite obekvämt.

Några månader senare slutade hon. Det sved i hans ögon och hon hade röda ögon när hon kom in på hans rum för att säga adjö.
"Jag följer dig till dörren."
Han höll henne hårt om armen. Kanske för hårt. När de kom till entrén ville han inte släppa henne. Han tittade henne i ögonen och sa:
"Jag är väldigt glad att jag har lärt känna dig, BE. Ta hand om dig!"
"Detsamma, Verbal! Du har min mailadress, skriv."
De kramade om varandra. Han önskade att kramen aldrig tog slut.
"Släpp..." tänkte han för sig själv.
Kramen tog slut, han log mot henne och gick därifrån. Han vände sig inte om, det tordes han inte.

Han jobbade med ett jämställdhetsprojekt. Vid ett av projektmötena de hade, blev han tillfrågad av en av deltagarna om han hade jobbat på X-organisationen. Jo, det hade han. Hurså? Hon hade en kompis som också hade jobbat där, BE. Visste han vem hon var? Ett sting av smärta for igenom honom. Jo, det visste han.
"Jaha, hur har hon det?"
"Jodå, hon är tillbaka i Stockholm."
"Kul. Ja, du får verkligen hälsa henne så mycket."
"Ja, det ska jag göra."
Vid nästa möte sa hon att BE hälsade så mycket och att hon hade tyckt det var tur att det här jämställdhetsprojektet hade honom, han var verkligen en klippa.
"Tack." sa han.

Klippa? Han hade kanske upplevts som det då, men han var ännu mindre klippa idag än han hade varit då, tänkte han för sig själv. Kanske skulle han fråga om hon kunde be BE ta kontakt för en fika. Kanske vid nästa möte, kanske...

Vid nästa möte hade BE:s kompis slutat.
"Släpp..." tänkte han för sig själv.

Han undrar fortfarande vad som hade hänt om han aldrig hade släppt taget...

*Ja, det är Kate Bosworths ögon.

Where is the ice maiden...?

2008-07-06T17:13:00.000+02:00

"Three contour lines appear on this image. The red line is the 2007 minimum, as of September 15, about the same time the record low was reached, and it almost exactly fits the sea ice observed by AMSR-E. The green line indicates the 2005 minimum, the previous record low. The yellow line indicates the median minimum from 1979 to 2000."

Får lätt lite rysningar när jag läser sånt här.

Idag för 71 år sedan...

2008-07-02T11:20:00.003+02:00

...försvann Amelia Earhart spårlöst, över Stilla havet under ett försök att genomföra den första jordenruntflygningen längs ekvatorn.

Olivia Mary de Havilland, 1916-07-01

2008-07-01T23:58:00.004+02:00

"Livvie" 92 år idag. Född i 1 juli 1916 i Tokyo.
Av de fyra huvudrollsinnehavarna i "Borta med vinden" är hon den ende som lever idag.

Den skådespelare hon oftast förknippas med är nog Errol Flynn, som hon spelade in 8 filmer tillsammans med.

Captain Blood (1935)
Charge of the Light Brigade, The (1936)
Adventures of Robin Hood, The (1938)
Four's a Crowd (1938)
Dodge City (1939)
Private Lives of Elizabeth and Essex, The (1939)
Santa Fe Trail (1940)
They Died with Their Boots On (1941)

Den sista filmen handlar om General Custer och slaget vid Little Big Horn. Den sista scenen som de spelade in tillsammans var när Custer (Flynn) tar farväl av sin fru (Livvie). Jag tycker scenen blir extra gripande när Custer tar farväl av sin fru och rider iväg för att aldrig mer återvända och samtidigt veta att det är sista gången paret de Havilland-Flynn någonsin gör någonting tillsammans på vita duken.

Att indianerna är skurkar och "de vita" är hjältar i den filmen, bidrar till att jag inte är särskilt förtjust i They Died with Their Boots On.

Ordlös onsdag...

2008-06-11T10:12:00.003+02:00

Fler bidrag hos Nejma.

Malandets ädla konst...

2008-06-09T09:47:00.000+02:00

Hur lång tid tar det innan man är nermald och omstöpt i samma form?
Har länge förundrats över att folk inte hälsar på varandra på mitt jobb. Det är klart att det är skillnad på folk och folk; jag tillhör nu inte balla Allan-gänget och det kan ju bidra till "ohälsandet".

Jag bestämde mig för att jag skulle hälsa på mina kollegor oavsett vad som hände eller hur de besvarade det. Men allt eftersom folk tittade tomt bortom mig eller knappt hörbart besvarade min hälsning, så kändes det bara mer och mer olustigt. En dag började jag vänta med att hälsa tills folk hälsade på mig.* Jag kunde räkna de som hälsade på ena handens pek- och långfinger. Uppgivet började jag stirra i golvet istället. Jag tyckte det var skönare att se ner i golvet istället för att möta ansikten och ögon som inte såg eller undvek att se.

För ett par veckor sedan var det några nyanställda medarbetare som hälsade på mig. Jag hälsade tillbaka. De undrade över något och jag insåg att jag var "gammal i gården" och kunde hjälpa dem. Det de undrade över var sådana där saker som är outtalade, som det är svårt att komma underfund med. Antingen frågar man eller så lär man sig det den smärtsamma vägen. Glad över att kunna hjälpa till förklarade jag hur det låg till. Nu några veckor senare har de lärt sig fler saker, till exempel att man inte hälsar på varandra här...

* Inte särskilt konstrukivt, jag vet...

Gilla best...

2008-06-09T09:11:00.001+02:00

Han till vänster är direktör för SIPRI* och han till höger är grundare av Microsoft. Vad har dessa båda herrar gemensamt?

Båda har initialerna B.G. Men är det allt? Nej, de har resten av bokstäverna gemensamt också.
Han till vänster heter Bates Gill och han till höger heter Bill Gates. Roligt? Nej, kanske inte, men lite kul tycker jag att det är. Sån är jag...

* Stockholm International Peace Research Institute

Ordlös onsdag...

2008-06-04T16:12:00.000+02:00

Hjälp eller stjälp?

Vet inte huruvida den lilla soptunnan står där för att hjälpa till eller om någon tänkt slänga den...

Fler bidrag hos Nejma.

Men ärligt talat...

2008-06-02T10:58:00.001+02:00

Häromdagen var tv:n påslagen på jobbet. Det var någon serie där tre killar sitter i en soffa och kollar in udda "sporter" på en tv* sedan testar de en eller fler av de olika sporterna de sett. En av sporterna de tittade på var två kvinnor som iförda minimala bikinis brottades i en gyttjepöl. Det handlade uppenbarligen inte om sport längre...

En av mina kollegor tog genast till orda
"Fan, feminister i det här landet skulle skrika: 'Sånt här borde inte visas i svensk tv!' Det är så jävla löjligt!"

Blodtrycket ökade markant hos undertecknad.
"För det första: man behöver inte vara feminist för att uppleva detta program som stötande. För det andra: om det nu är så att du väldigt gärna vill titta på det här måste du då förlöjliga feminister?"
"Vadå? Är DU feminst kanske?"
"Ja."
Skratt.
"Kom igen, du är ju en man. Du kan ju inte vara feminist!"
"Varför inte?"
"Ööh, därför att det är en kvinnofråga, inte en mansfråga! Feministerna vill ju störta männen och ta över!"

Här påbörjade jag en längre utläggning om vad feminism är för mig. Hur jag tror att vi genom feminism kan lägga könsrollerna åt sidan och se oss som människor och inte som i första hand män och kvinnor. Att det inte är en uppgift bara för kvinnor utan för oss alla som människor. Att det inte handlar om ett maktövertagande

Om det gick hem?
"Är du bög, eller?"
Nej, jag tror inte att han förstod det jag sa eller vad jag menade.

* Tv om folk som tittar på tv - rundgång eller?

Tell me where it hurts & Cool

2008-06-02T10:20:00.004+02:00

UPDATE. 11:45
Kom av någon anledning att tänka på Gwen Stefanis "Cool" när jag lyssnade på "Tell me where it hurts" så här är den.

Ordlös onsdag...

2008-05-14T11:50:00.003+02:00

Solen står lågt en morgon i april.

Fler bidrag hos Nejma.

Cate Blanchett, 1969-05-14

2008-05-14T10:53:00.001+02:00

39 år idag.

Favoritskådis sedan Elizabeth (1998).

Onödigt vetande kanske, men hon har spelat Katharine Hepburn i Martin Scorseses film Aviator (2004).

Nu närmast kan vi se henne som skurken Irina Spalko i Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008).

Too much, too many people, too much

2008-05-13T13:34:00.001+02:00

Ytterligare ett fynd i vinylbackarna. Vet inte vem jag förvånde mest när jag köpte denna maxisingel - mina vänner eller mig själv? Alltid fullt på dansgolvet på 84:an/Big Brother när den här spelades.

Rap à la 80-tal. Om inte annat syns det på kläderna... Men old school.

Love like blood - Killing Joke

2008-05-12T22:51:00.000+02:00

Städade häromdagen och passade då på att gå igenom mina vinylskivor. Hittade skivor som jag hade glömt bort att jag faktiskt ägde. En del var väl sådär nästan lite pinsamma att hitta, medan andra slog till den där nostalgiska, bitterljuva strängen i mig.

Som den här:

Då tyckte jag att det var det tuffaste och hårdaste man kunde lyssna på. Idag hör jag inget annat än vackra och bitterljuva klanger - varken tufft eller hårt.
När jag bläddrar igenom min skivsamling inser jag att det alltid har varit det vackra och bitterljuva som jag fallit för - ibland förklätt till något annat.

Katharine Hepburn, 12 maj 1907 - 29 juni 2003

2008-05-12T13:50:00.003+02:00

Hon skulle ha fyllt 101 idag.

Från filmen Guess who's coming to dinner. Sista filmen Hepburn och Tracy spelade i tillsammans och hans sista film över huvudtaget. Han dog bara veckor efter inspelningarna var avslutade.

Update: Ja, det är hon med citatet:
"Life is hard. After all it kills you."
Bara så ni vet.

"Brideshead revisited" revisited...

2008-05-05T10:34:00.001+02:00

En trailer säger ingenting. Den är gjord för att skapa förväntningar och lägga en slöja av förväntningar över betraktaren. Men när man som jag har Jeremy Irons och Anthony Andrews gestaltningar av Charles Ryder respektive Sebastian Flyte i nervsystemet så fort någon nämner Brideshead revisited, så blir det svårt att få några som helst positiva känslor för detta.

Jag hoppas verkligen att mina föraningar kommer på skam för det är onekligen en bra bok. Och en bra bok kan belysas från många håll. Och både Emma Thompson och Michael Gambon är nästan alltid en fröjd att se på vita duken!

Fast... tv-serien från 1981 är ju sååååååå bra!

Ja, då var man tillbaka då...

2008-05-03T15:45:00.003+02:00

...eller rättare: datorn har kommit tillbaka.

Garantin hade gått ut men "reklamationsrätten" gällde fortfarande. Och eftersom det visade sig vara ett ursprungsfel så behövde vi inte betala det nya moderkortet (som enligt fakturan gick lös på 3500 Skr).

Så, vad har hänt? Massor och ingenting känns det som... Det får nog pysa upp till ytan allt eftersom, tror jag.

Ooops, we did it again!

2008-04-15T10:26:00.001+02:00

Till vänster: Kina får en hjälpande hand av ordningsmakterna i västvärlden att anordna OS...

"Idrotten är inget politiskt verktyg och man förlägger inte olympiska spel och tävlingar på en plats med baktanke att man ska förändra statens politik. Förhoppningen att utnyttja idrotten som politiskt verktyg vore överambitiös. Jag tror inte att idrotten eller OS hade överlevt om de hade använts i sådana syften."
OS-generalen Stefan Lindeberg i DN 21 mars 2008.

Jag blev ganska förbannad när jag läste den artikeln. Den var fylld av, i mitt tycke, naivt skitsnack. Jag påbörjade ett ganska argt inlägg, men efter hand insåg jag att min ilska riktade sig åt flera håll samtidigt. Fick inte riktigt tag i kärnan till det hela.

I dagens DN kan man läsa Per Ahlins ledarartikel under vinjetten Signerat, som heter "Naiv syn på idrott". Äntligen någon som lyckas beskriva i ord vad det hela handlar om!

Ahlin skriver bland annat om parallellerna mellan Berlin-OS 1936 och Peking-OS nu i sommar 2008.

"Det är, tycks det, inte mycket som förändrats på sjuttio år."

Det finns dock en skillnad, som jag tycker är minst sagt skrämmande. Tyskland fick OS 1936 innan nazisterna hade kommit till makten. Kina fick OS med klar vetskap om att landet inte ens klarar de mest grundläggande kraven på vad som räknas som mänskliga rättigheter.

Den brittiska tidningen "The Economist" har skapat ett jämförelsetal mellan 167 länder som är ett slags mätare på hur mycket ett land är en demokrati. Det kallas för "Democracy Index". Enligt detta jämförelsetal så räknas Kina som en "auktoritär regim". Kina hamnar på 138:e plats av 167 länder.

Som kuriosa kan nämnas att den amerikanske ledamoten i IOK Ernest Lee Jahnke, uppmanade till bojkott av de olympiska spelen i Berlin 1936. Han uteslöts ur IOK.
1980 så valdes Juan Antonio Samaranch till IOK:s ordförande. En framträdande person under Francisco Francos sista år vid makten.

Jag avslutar mitt inlägg med Per Ahlins avslutningsord som jag tycker sammanfattar ganska väl vad jag också tycker:

"Facklan är ju en symbol för något gott, sades det. Ja, kanske det, men ge då inte OS till en diktatur."

Läget...

2008-04-08T13:39:00.001+02:00

Anledningar till obefintlig uppdatering av bloggen:

1) Datorn hemma har gått sönder.
2) Det finns varken tid eller ro att skriva på jobbet.
3) Det tar alldeles för lång tid för mig att skriva inlägg via mobilen
(som det här inlägget).

(Varför envisas T9- inmatningen med att tolka mitt försök att skriva
"mobilen" som "mobileo"?)

I-landsproblem? Ja, men visst! Vill ändå ha min dator tillbaka... NU!

Ordlös onsdag...

2008-03-26T14:42:00.000+01:00

Reach for the light...

Fler bidrag.

Ordlös onsdag...

2008-03-19T15:14:00.003+01:00

På drift...

Fler bidrag.

Ursula Andress, 1936-03-19

2008-03-19T13:30:00.003+01:00

Ursula Andress, världens mest berömda bikinis bärare fyller 72 år idag.

Stance, roarrr and speech...

2008-03-19T13:25:00.001+01:00

Till er alla, med en speciell hälsning till Ninde.

Mäh!

2008-03-19T13:13:00.003+01:00

Vem är det man ska säga till? Vem är vädrets fastighetsskötare? Det är ju vårdagjämningen på fredag!

Edmund

2008-03-18T08:15:00.003+01:00

Grattis på namnsdagen, Edmund!

24:e...

2008-03-14T14:24:00.002+01:00

Har påbörjat 23 inlägg de senaste nio dagarna. Inget har blivit avslutat. Det här är det 24:e. Vet inte vad det är som gör att jag inte avslutar och publicerar.

Min hund har varit sjuk. Det skrev jag ett ganska långt inlägg om, men publicerade det aldrig. Kändes... Vet inte, jag var ganska ledsen när hon blev sjuk, men...

Hankar mig fram på jobbet, men inget nytt där direkt. Trivs bättre nu, men det är inte bra... fast man ska nog inte klaga...

Har varit ledig i tre dagar och inte fått något vettigt gjort. Om det här inlägget var vettigt, vet jag inte, men det är nog det vettigaste jag har gjort. Jobbar ikväll, och imorgon kväll och söndag kväll...

Trevlig helg!

Duffy - Mercy

2008-03-05T15:33:00.002+01:00

Cool låt. Cool video. Enjoy.

Ordlös onsdag...

2008-03-05T13:02:00.001+01:00

Äntligen...

Fler bidrag hos Nejmas vikarie Krokofanten.

"We're bigger than God..."

2008-03-04T00:27:00.001+01:00

På Wikipedia står att läsa:

"4 mars 1966 påstod Lennon i en intervju att 'Beatles är just nu mer populära än Jesus'. Detta gjorde honom djupt impopulär hos troende amerikanska Beatlesfans, som brände Beatlesskivor på offentliga bål och han tvingades be om ursäkt samtidigt som han förklarade att han inte menat att göra någon jämförelse mellan Beatles och Jesus i övrigt."

Det som hände egentligen, var följande:

7 sanningar om Verbal Kint...

2008-02-21T10:41:00.000+01:00

Blev utmanad av Ninde. Det orsakade en smärre critical meltdown hos mig. Vad f-n ska man skriva? Sanningar? Vad är en sanning om mig? Efter en smärre extistensiell kris blev det till slut så här:

1. Mitt "nick-name" - Verbal Kint - är taget från filmen "The Usual Suspects". En av de bästa filmer jag känner till. (Den initierade kan ju då börja fundera på om jag även är Keyser Söze...)

2. Jag älskar att se på film och tycker att film är bäst på bio. Trots det går jag nästan aldrig på bio.

3. Trodde länge att jag var kattmänniska tills jag skaffade hund. Nu älskar jag hundar. Fast en katt vore också mysigt att ha...

4. Har ett komplicerat förhållande till rasister. Jag kan absolut inte med människor som tycker att det finns mer värda och mindre värda människor. Såna människor tycker jag är mindre värda...

5. Kallar mig själv feminist.

6. Lider av en depression sedan sex år tillbaka. Ätit antidepressiva mediciner under lika lång tid.

7. Är långsam. De snälla säger att jag är eftertänksam och de flesta tycker att jag är sävlig. Har dock i arbetslivet aldrig stött på någon som uppskattar min "eftertänksamhet".

Sådär! Då var det gjort. Kanske jag kan skriva som vanligt nu framöver...

John Travolta 1954-02-18

2008-02-18T16:54:00.000+01:00

"Now I've been shot at three times before. Twice on purpose and once by accident. And I'm still here. And I'm gonna be here for as long as I want to be."
Chili Palmer, Get Shorty [1995]

54 år idag. Snygg comeback i Pulp Fiction. Get Shorty var inte dum den heller. Han har gjort en del ganska dåliga val efter det men på det stora hela är han ganska OK.

Framför allt tycker jag klippdockan från Året Runt 1978 är riktigt cool. Inte många som kan stoltsera med att ha varit klippdocka!

Klippdocksbilderna är hämtade från Kattis dolls och hennes sida om Klippdockor, en helt fantastisk sida om klippdockor från de fyra stora veckotidningarna. Hon har utfört ett fantastiskt jobb som vi kan ta del av. En sida väl värd ett besök, tycker jag!

Ny guld dröm...

2008-01-27T16:10:00.000+01:00

Surfade in hos Maria och möttes av mina 80-talsidoler Simple Minds och deras Love Song. För henne slutade de bra Simple Minds med Love song och för mig så började det med Love song och The American. Sen så slutade det med plattan Sparkle in the rain för mig. Deras första och enda listetta Don't you (forget about me) har jag mycket minnen till men har aldrig riktigt tyckt om.

För mig så är den ultimata Simple Minds-plattan New Gold Dream (81~82~83~84). Om man bortser från låten Glittering Prize, som jag definitivt inte tycker passar in. Annars är det en räcka fantastiska låtar som Someone, somewhere in summertime, Colours Fly And Catherine Wheel, Big Sleep, Promised You A Miracle, Somebody Up There Likes You, New Gold Dream (81~82~83~84), Hunter And The Hunted, King Is White And In The Crowd. Briljant, tycker jag.

När sedan Sparkle in the rain kom var det uppenbart att de helst ville vara ett rockband med U2-kaliber. Skivan producerades av Steve Lillywhite som producerat alla U2-skivor fram till The unforgettable fire. En del riktigt bra låtar lyckades Simple Minds prestera, men något verkade saknas. Efter Don't you (forget about me) lämnade bassisten, Derek Forbes, bandet. Och med honom verkade lekfullheten följa med. Den gigantiska amerika-flörten Once upon a time landade på skivdiskarna under 1985 och Simple Minds verkade mer pretentiösa än någonsin. Jag vägrade tro att det var slut och köpte den i alla fall. Det verkade som de återanvände en del material och stöpte om det i en sämre form.

När så Belfast child kom trodde jag att det var en nystart. Men plattan Street fighting years bevisade att de för mig var på väg åt helt fel håll. De var inte längre de jag ville att de skulle vara. Det var dags att säga adjö. Det var smärtsamt på något underligt sätt.

Men som Maria skriver: "Ingen klär som Jim Kerr i ett par herrbyxor och skjorta... och han är världsbäst på handklapp... så är det bara!" Och jag kan bara hålla med.

Countdown to nothing...

2008-01-24T09:51:00.000+01:00

10... 9... 8... 7... 6... 5... 4... 3... 2... 1... 0! Gott nytt år!

Glada människor skålar och ropar till varandra. Okända och anonyma människor blir till varandras bästa vänner för en kort stund. Alla har lämnat 2007 bakom sig. På nära håll är förändringen stor; ett nytt år ligger framför dem som ett gigantiskt oskrivet blad. Från månen syns ingen skillnad. Jorden snurrar på som vanligt, som om ingenting har hänt.

Några dagar in på det nya året verkar månperspektivet stämma - ingenting har hänt. De grälar igen. Jobbet är åt helvete. Det är sårigt.

"Du tycker inte livet är roligt, va?" undrar hon.
"Det har sin ljuspunkter." svarar han.
"Men för det mesta är det inte roligt, eller?"
Han tittar på henne och bestämmer sig för att vara helt ärlig.
"Nej."
Hon suckar.
"Jag tycker det är jättetråkigt att jag inte kan ingjuta något hopp eller någon framtidstro hos dig."

Sen måste hon gå för att inte komma försent till jobbet. De lyckas alltid börja de här diskussionerna vid "fel" tillfällen. Tiden blir för kort och det som är outtalat växer på hög.

Han är trött. Vill bara sova och vakna när allt är bra. Men för att det ska bli bra måste man med öppna ögon ta sig igenom det jobbiga. Han vet inte om han orkar det.

Life is hard. After all it kills you.

Livet i treveckorscykler...

2008-01-21T10:57:00.000+01:00

Var tredje vecka börjar det om. Citalopram doseras i mini-dosetten. Att ha en dosett för att hålla koll på sin medicinering, är det inte lite PRO-varning på det?
Jag har egentligen inte så mycket val med tanke på hur disträ och glömsk jag kan vara när det gäller mina mediciner. Jag skyller på att mina arbetstider gör mig ganska dagvill... (hörde jag ordet "självförnekelse" nämnas?) Att glömma dem i två dagar kan ta en vecka att få ordning på igen.

I vilket fall håller jag på att ledsna rejält på att dag ut och dag in äta dessa tabletter. Samtidigt törs jag inte sluta med dem. Då har det väl kanske gått lite för långt, eller? I februari är det sex år sedan jag började knapra på dem. De säger att tar ungefär lika lång tid att komma ur en depression som det har tagit att hamna i den. Jag trodde att jag skulle ha varit ute ur den för ett par år sedan, men tji fick jag.

Sen finns det ju bieffekter av medicinerna som inte är roliga. De har smugit sig på och blivit gradvis värre för att idag ha slagit ut i full blom - eller man kanske ska säga vissnat helt. Sexlusten är totalt borta, likaså förmågan att ha sex. Och det är så fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt. Jag tyckte att sex var spännande, roligt och njutningsfullt. Nu, ingenting... Jag kopplade inte den avtagande sexlusten med mina mediciner förrän i somras. Läste på bipacksedeln till medicinerna om eventuella biverkningar, men där stod ingenting om minskad sexlust. Till slut tog jag mod till mig och pratade med min husläkare. Hon konstaterade att det är en av de vanligaste biverkningarna och blev väldigt förvånad över att ingen av de läkare jag hade haft tidigare hade berättat det för mig. På ett sätt var det skönt att få det konstaterat, men å andra sidan... Mycket missförstånd och misstankar mellan mig och LK hade kunnat undvikas om jag hade vetat. Jag och LK har pratat om det nu, men det ligger där som en varig böld i alla fall.

Jaja, det är bara att konstatera:
Life is hard. After all it kills you.

101 sätt...

2008-01-21T05:09:00.000+01:00

För alla oss som har svårt att säga "nej" här kommer den ultimata listan:

101 Easy Ways To Say No

I'd love to, but...

... I have to floss my cat.

... I've dedicated my life to linguini.

... I want to spend more time with my blender.

... the President said he might drop in.

... the man on television told me to say tuned.

... I've been scheduled for a karma transplant.

... I'm staying home to work on my cottage cheese sculpture.

... it's my parakeet's bowling night.

... it wouldn't be fair to the other Beautiful People.

...I'm building a pig from a kit.

...I did my own thing and now I've got to undo it.

...I'm enrolled in aerobic scream therapy.

...there's a disturbance in the Force.

...I'm doing door-to-door collecting for static cling.

...I have to go to the post office to see if I'm still wanted.

...I'm teaching my ferret to yodel.

...I have to check the freshness dates on my dairy products.

...I'm going through cherry cheesecake withdrawal.

...I'm planning to go downtown to try on gloves.

...my crayons all melted together.

...I'm trying to see how long I can go without saying yes.

...I'm in training to be a household pest.

...I'm getting my overalls overhauled.

...my patent is pending.

...I'm attending the opening of my garage door.

...I'm sandblasting my oven.

...I'm worried about my vertical hold.

...I'm going down to the bakery to watch the buns rise.

...I'm being deported.

...the grunion are running.

...I'll be looking for a parking space.

...my Millard Filmore Fan Club meets then.

...the monsters haven't turned blue yet, and I have to eat more dots.

...I'm taking punk totem pole carving.

...I have to fluff my shower cap.

...I'm converting my calendar watch from Julian to Gregorian.

...I've come down with a really horrible case of something or other.

...I made an appointment with a cuticle specialist.

...my plot to take over the world is thickening.

...I have to fulfill my potential.

...I don't want to leave my comfort zone.

...it's too close to the turn of the century.

...I have some real hard words to look up in the dictionary.

...my subconscious says no.

...I'm giving nuisance lessons at a convenience store.

...I left my body in my other clothes.

...the last time I went, I never came back.

...I've got a Friends of Rutabaga meeting.

...I have to answer all of my "occupant" letters.

...none of my socks match.

...I have to be on the next train to Bermuda.

...I'm having all my plants neutered.

...people are blaming me for the Spanish-American War.

...I changed the lock on my door and now I can't get out.

...I'm making a home movie called "The Thing That Grew in My Refrigerator."
...I'm attending a perfume convention as guest sniffer.

...my yucca plant is feeling yucky.

...I'm touring China with a wok band.

...my chocolate-appreciation class meets that night.

...I never go out on days that end in "Y."
...my mother would never let me hear the end of it.

...I'm running off to Yugoslavia with a foreign-exchange student named Basil Metabolism.

...I just picked up a book called "Glue in Many Lands" and I can't put it down.

...I'm too old/young for that stuff.

...I have to wash/condition/perm/curl/tease/torment my hair.

...I have too much guilt.

...there are important world issues that need worrying about.

...I have to draw "Cubby" for an art scholarship.

...I'm uncomfortable when I'm alone or with others.

...I promised to help a friend fold road maps.

...I feel a song coming on.

...I'm trying to be less popular.

...my bathroom tiles need grouting.

...I have to bleach my hare.

...I'm waiting to see if I'm already a winner.

...I'm writing a love letter to Richard Simmons.

...you know how we psychos are.

...my favorite commercial is on TV.

...I have to study for a blood test.

...I'm going to be old someday.

...I've been traded to Cincinnati.

...I'm observing National Apathy Week.

...I have to rotate my crops.

...my uncle escaped again.

...I'm up to my elbows in waxy buildup.

...I have to knit some dust bunnies for a charity bazaar.

...I'm having my baby shoes bronzed.

...I have to go to court for kitty littering.

...I'm going to count the bristles in my toothbrush.

...I have to thaw some karate chops for dinner.

...having fun gives me prickly heat.

...I'm going to the Missing Persons Bureau to see if anyone is looking for me.

...I have to jog my memory.

...my palm reader advised against it.

...my Dress For Obscurity class meets then.

...I have to stay home and see if I snore.

...I prefer to remain an enigma.

...I think you want the OTHER [your name] .

...I have to sit up with a sick ant.

...I'm trying to cut down.

... well, maybe.

The way it is...

2008-01-10T13:01:00.000+01:00

2007 - mitt sämsta år på 30 år.

Gick arbetslös till mitten av maj. Sen fick jag jobb. Det borde ju ha varit bra, eller hur? Jo, men det är bra att tillhöra ett sammanhang. Men att ens självkänsla - som redan innan var ganska dålig - långsamt har malts sönder ytterligare är inte bra.

30-årsjubiléet av min värsta jul någonsin påverkar nog mitt omdöme om år 2007 i sin helhet. Ljuger nog om jag påstår annat.

2008 har jag förväntningar på; att det blir bättre än 2007. Blir det sämre är det bara att packa ihop.

Just a coincidence...

2008-01-09T23:21:00.000+01:00

Historiens små, kluriga och ironiska sammanträffanden.

9 januari 1431 rättegången mot Jeanne d'Arc inleds.
9 januari 1908 Simone de Beauvoir föds.

It's christmas time...

2007-12-21T08:22:00.000+01:00

Jag låter bloggen ta julledigt och passar samtidigt på att önska er alla en

riktigt god jul!

Could the ocean leave the shore?

2007-12-17T15:52:00.000+01:00

Do I love you, do I?
Doesn't one and one make two?
Do I love you, do I?
Does July need a
sky of blue?
Would I miss you, would I?
If you ever
should go away?
If the sun should
desert the day,
What would life be?
Will I leave you, never?
Could the ocean leave the shore?
Will I worship you for ever?
Isn't heaven forever more?
Do I love you, do I?
Oh, my dear,
it's so easy to see,
Don't you know that I do?
Don't I show you I do,
Just as you love me?
Do I love you, do I?
Doesn't one and one make two?
Do I love you, do I?
Does July need a
sky of blue?
Do I love you, do I?
Oh, my dear,
it's so easy to see,
Don't you know that I do?
Don't I show you I do,
Just as you love me?

Do I love You - Cole Porter
med Aztec Camera från "Red Hot + Blue"

...I die a little...

2007-12-16T15:15:00.000+01:00

Every time we say goodbye I die a little
Every time we say goodbye I wonder why a little
Why the gods above me who must be in the know
Think so little of me they allow you to go

When you're near there's such an air of spring about it
I can hear a lark somewhere waiting to sing about it
There's no love song finer
But how strange the change from major to minor
Every time we say goodbye

When you're near there's such an air of spring about it
I can hear a lark somewhere waiting to sing about it
There's no love song finer
But how strange the change from major to minor
Ev'ry time we say goodbye

Every time we say goodbye - Cole porter
med Annie Lennox från "Red Hot + Blue"

Ordlös onsdag...

2007-12-12T14:07:00.000+01:00

The eyes of the spiral stair-case...

Fler bidrag.

1934-12-09 Judith Olivia Dench

2007-12-09T23:57:00.000+01:00

M, vilken lady!

"The best moment of playing [Shakespeare's] Juliet is the nanosecond when they offer you the part."

Två favoriter, som båda har spelat rollen som Elizabet I.

Ett hål någonstans...

2007-12-07T17:00:00.000+01:00

Han kliver ut utanför porten med en ivrig hund i koppel. Asfalt och trottoar målas mörka av himlen, som har öppnat sina portar. Glatt studsar hon iväg. Oavsett väder är det alltid roligt att gå ut. Det är väl mörkret då som kan dämpa hennes lust lite.

Vädret, bilar, människor tas in och registreras någonstans, men det är en högst omedveten process. Inombords är han någon annanstans. Han har vaknat en och en halv timme tidigare med ångest och nervositet i bröstet. Senare ska huvudvärken göra honom sällskap också. Är det värt detta? Mellanchefer som borde ge honom feedback, bara tittar på honom med en suck. Det är så han upplever det. Han fokuserar på det som är dåligt, ett onyttig beteende just nu. För det finns människor som pratar med honom. Det finns de som säger till honom hur han ska förbättra sig. Ändå är den kvardröjande förnimmelsen känslan av misslyckande. Han har trott att han är en så kallad "fast learner". Inget kunde vara mer fel. "Eftertänksam enligt de snälla..." I en värld som premierar hastighet och uppskruvat tempo, växer känslan av utanförskap sig allt starkare.

Han blir som en ledsen hund när någon inte tycker om det han gör eller gjort. Svansar runt och försöker be om bekräftelse och om ursäkt på samma gång. Likadant när någon ser honom - han blir ett plåster istället. Han blir rädd att bli för på. Hans naivitet är bara följden av hans jakt på bekräftelse och önskan att bli struken medhårs. Patetiskt, muttrar något inom honom.

Han kommer in med hunden. Hon är genomblöt men lycklig. Han är genomblöt och märker det inte förrän han tar av sig ytterkläderna och skorna. Stora våta fläckar på strumporna vittnar om ett hål någonstans i eller vid sulorna. Långsamma vattendroppar av salt vatten beblandar sig obemärkt med himlens egna tårar. De vittnar också om ett hål någonstans.

Ordlös onsdag...

2007-12-05T14:34:00.000+01:00

Free...

Fler bidrag.

How deep is your love

2007-12-05T13:09:00.000+01:00

Vet inte vad det är som gör att jag gräver i gamla, smöriga sånger. Kanske något slags sökande efter något som är förlorat...

Anyway, kul video, tycker jag. Enjoy - eller inte...

Ingen rök utan... rök...

2007-12-05T11:40:00.000+01:00

Det spelar ingen roll hur mycket antirökpropaganda vi nås av; när rökarna ser ut så här så är det kört ändå.

Eller hur?

Det är inte bra att röka. Definitivt inte. Min morfar rökte. De konstaterad lungcancer och sen tog det fem veckor så var han borta. 63 år gammal.

Tydligen så är det en gammal tradition att röka.

5000 år har människan hållit på.

Ömsom av religiösa skäl, ömsom av sociala skäl.

Ibland har det varit bra och ibland mindre bra.

Idag är dock rökarna cirka 1 miljard människor i världen. Ett gånger tio upphöjt i nio personer.
1 000 000 000 individer.

Vad vi defintivt kan konstatera är att rökning påverkar utseendet...

...eller hur?

A black beret...

2007-11-30T12:20:00.000+01:00

Han somnar taggigt på lördagskvällen. Vaknar något taggigare på söndagen. Svedan i bröstet har inte avtagit, snarare tvärtom. Frukosten äts under tystnad.
"Jaha, här var det livat" säger hon.
Han tittar upp på henne. Först då märker han tystnaden.
"Det är inte tyst..." säger han.
"Vad menar du?"
Han pekar på huvudet.
"Det är inte tyst..."
Någonting brister eller går sönder och han gråter hela förmiddagen. Hon försöker trösta, men når inte fram. Det enda han känner är sorg eller ångest.

Tårarna tar slut. Men inte känslan. Han stoppar ner den nånstans. Den bubblar upp på kvällen och han känner sig trött - sådär trött som man blir av att gråta länge. Fast det inte har varit några tårar sedan förmiddagen. Han somnar ovaggad.

På måndagen går han till jobbet i sällskap av Å. Gren och S. Org.
Ett kvarter från jobbet tar han av sig mössan för de tittar så konstigt på honom när han har den på sig. Flashback: gymnasiet och lumpen; att vara en icke-person. Ingen bra dag det här...

"Nej, så här ska det inte vara! Jag är jag och det får de helt enkelt svälja!"
Han tar ett djupt andetag. Kliver in på jobbet med rak rygg och bestämda steg. Första han möter hälsar han på. Får ett mummel tillbaka. Passerar två andra, som inte brukar hälsa om inte han hälsar först. De tittar förbi eller igenom honom. Ryggen kroknar och han börjar nästan smyga utmed väggen. Ett ynkligt litet "hej..." kommer över hans läppar. De bemödar sig inte med att svara. Hans sällskap - Å. Gren och S. Org - är de enda som känner sig styrkta av situationen. De blir dock nertryckta i ett mörkt hörn. De blir inte ledsna för det; de vet att de får komma fram när han kommer hem.

Erkänner mig besegrad...

2007-11-28T14:33:00.000+01:00

Kanske fler kommer att rösta men jag tycker att det verkar avgjort ändå. Björk ÄR lik Plupp, enligt min något ovetenskapliga undersökning. Vem som röstade "nej" kan ni ju bara gissa...

"Siffrorna talar sitt klara språk." Haha! Det skulle min lärare i statistik inte ha tyckt om.
"Siffror säger aldrig någonting. Det som talar är vår tolkning av dem." Klok sagt.

För att undanröja några som helst tvivel vill jag bara säga att min tolkning av resultatet är att de flesta tycker att Björk är lik Plupp.

Kanske vi kan få ett svar på frågan...

2007-11-25T20:36:00.000+01:00

Med anledning av en kommentar till förra inlägget. Till vänster Björk Guðmundsdóttir och till höger Plupp.

Björk Guðmundsdóttir 1965-11-21

2007-11-21T20:06:00.000+01:00

42 blir hon idag.
Underbara, underbara Björk! Grattis på dig!

Vem hon är? Klicka på hennes logo kan du få lite mer kött på benen.

Alicia Christian Foster 1962-11-19

2007-11-19T23:53:00.000+01:00

Jo, just det! Innan vi stänger ned för dagen: Jodie Foster fyller 45 idag. 43 år i branschen! Det är typ 96% av hennes liv. Och hon är dessutom fortfarande bra.

198-200

2007-11-19T23:38:00.000+01:00

Jag är nöjd. Omprovet blev lyckat. To say the least. Maxpoäng visste jag ju sedan tidigare: 200. Men idag hade petit moi 198. Två slarvfel, men jag kan leva med dem och känna att jag är nöjd. Ja, du läste rätt: jag känner mig nöjd! Hi hi!

Förkylt...

2007-11-19T09:11:00.001+01:00

Har inte varit ute på hela helgen. Förkylningen har definitivt satt stopp för det. Innan jag ska iväg på utbildning så ska hunden rastas. Känner mig faktiskt lite darrig. Vet inte om det beror på förkylningen eller om det beror på omprovet. Kanske både och. Brunn, brunn. Eller som engelsmännen säger: well,well...

Dust lanes in NGC 1316...

2007-11-17T16:54:00.000+01:00

Sedan snart sex år tillbaka äter jag antidepressiva mediciner. Ligger på maxdoseringen. Varje gång jag har försökt trappa ned, går det några veckor och så jag sitter framför husläkaren igen och ber om höjning av dosen. Kanske beror apatin på medicinerna. Vet inte och har inte orken att ta reda på det heller. Att långsamt frätas inifrån är liksom en del av vardagen numera. Hur hamnade jag där?

Efter att i 11-årsåldern sett Star Wars skulle jag bli filmregissör och göra filmer bättre än den. De första manusen var ju ganska naiva rip-offs på nämnda sci-fi film. Men efter ett tag blev intrigerna mer och mer komplicerade. Ytterligare några tag senare slutade de att handla om rymden. Vardagsdramer med en liten knorr på slutet. Sen blev det sångtexter i samband med musiken. Korta historier som inte bara handlade om olycklig kärlek... Sen blev musiken det bärande. Inga texter, bara stämningar som skulle förmedla historier. Påbörjade ungefär då ett romanprojekt. Det stora romanprojektet. Jobbade med det lite då och då, fram till den där dagen för snart sex år sedan när verkligheten hann ikapp mig eller så. En fantastisk berättelse om rymdfärd, uppbrott, sökande efter identitet, sexualitet och att klippa banden. Ja, i huvudet är den helt fantastisk. På papper är den knappt existerande...

Har plockat fram utkasten till mitt stora romanprojekt. Har ställt fram datorn med sequencerprogrammet, klaviaturen och syntharna. Men det enda jag gör är att torka damm av dem.

Orden har sinat. Musiken har tystnat.
boomp3.com

Är de lika?
	Ja
	Nej

Free polls from Pollhost.com