Genom fingrarna liksom sand...

Jag är nästan alltid nervös inför prov och tester.
Såg en timslång dokumentär om dirigenten Sixten Ehrling när han jobbade med ett uppförande på något konserthus i världen. Han var väl kring 70 år i den filmen. Han hade jobbat med musik från det att han var 18 år gammal, undervisat blivande stjärnor och jobbat med ännu större storheter. Strax innan konserten gick han nervöst av och an i sin loge, konstant rökandes på en cigarett.
"Det är alltid såhär."
Och med ett skratt fortsatte han:
"Om jag inte var nervös så skulle jag bli nervös över att jag inte var nervös!"
Och lite så är det för mig också. Med nervositeten menar jag, ingen övrig jämförelse med hr Ehrling alltså! För mig är det som att åka berg-och-dalbana. När man sitter i tåget och dras upp för den första branten är det som läskigast. Sen utnyttjas energin och det är roligt. Är jag inte nervös blir jag nervös över att jag inte är nervös. Så jag ser ofta nervositeten som en bundsförvant på något sätt.

När jag skulle ta körkort (all those years ago...) satt jag i baksätet och var sist av tre att köra upp. De två före mig gjorde det ena misstaget efter det andra och jag blev mer och mer nervös. Hur skulle jag klara av det här? Till slut hade den oundvikliga stunden kommit; det var min tur. Vi bytte platser, jag gick ut ur bilen och med darriga ben satte jag mig bakom ratten. Kände mig helt tom i huvudet. Kom inte ihåg nånting. Tog tag i bilbältet och knäppte fast det. När det sa "klick" bara försvann nervositeten och jag gjorde min bästa körning dittills. Första gången i livet jag använde mig av energin i nervositeten till något positivt.

Hade ett praktiskt och teoretiskt prov i förra veckan på jobbet. Det låste sig, nervositeten släppte inte och jag blev underkänd. Blev inte förvånad eftersom den praktiska delen v-e-r-k-l-i-g-e-n i-n-t-e gick bra.
"See this hand?"
"Yes. Steady as a rock!"
"Yes, but I shoot with this hand."
Det var ganska mycket jag fick nedslag på. Trots det får jag en ny chans i september.

En av de få andra gånger som jag inte lyckats komma ur nervositetens grepp var när jag sökte en konstnärlig utbildning. Av flera hundra sökande hade jag lyckats knipa en av de få eftertraktade intervjuplatserna. Intervjun skulle ske efter lunch. Jag vaknade tidigt den dagen och gick hemma och bara väntade på att ge mig iväg. Så var jag då äntligen på plats. Det var flera intervjuer till andra utbildningar den dagen så det var ganska mycket folk i rörelse. Efter vad som kändes som en halv evighet kom det till slut en person och ropade upp mitt namn och bad mig följa med.
"Strax, strax, släpper nervositeten!" tänkte jag.
Jag klev in i ett ganska litet rum där det satt fyra personer. En av dem var en välkänd svensk skådespelare. Nervositeten släppte aldrig och den halvtimmen var en av de längsta och mest smärtsamma i mitt liv. För varje minut som gick kände jag att drömmen gled genom fingrarna liksom sand.

Efter en brokig yrkesbana, en spännande högskoleutbildning och 335 dagar i arbetslöshet så har jag nu ett jobb jag knappt visste fanns för ett halvår sedan. Jag är långt ifrån drömmar och intressen. Jag börjar låta bitter och det oroar mig. Första steget mot att ge upp?