På ett av mina tidigare jobb var en av mina kollegors kille någon form av discjockey som hade “rätt” musiksmak. Han kände de “rätta” personerna, hade de “rätta” kontakterna och så vidare. Vi pratade musik en gång och han gjorde klart att en av de artisterna jag en gång hade tyckt om, var som ett bojsänke för min övriga musiksmak. Den artisten avslöjade hur jag såg på annan musik och vad jag än tyckte om för musik och vilka artister jag än uppskattade, skulle jag inte göra det på “rätt” sätt. Needless to say, vi pratade inte fler gånger.
Nåväl, efter det samtalet – och med fler år på nacken än vad jag hade då – har jag mer och mer slutat att bry mig om vad folk tycker om min musiksmak. Att kunna säga vad som är rätt eller fel musik handlar om makt, tror jag. Musiken jag tycker om gör mig lycklig och bättre till mods. Så varför skulle jag då förneka den? Enkelt, eller hur?
Ah, men säg den princip som är helt vattentät och håller i alla lägen. Häromdagen är jag på väg till jobbet. Jag slinker in på Pressbyrån för att köpa en macka. Grabbar tag i en kycklingbaguette i kyldisken och går till kassan. Tar ur mina in-ears ur öronen, lämnar fram baguetten till kassörskan och öppnar min väska för att ta fram plånboken. När jag letar efter plånboken lyckas jag samtidigt dra ur kontakten från min mobiltelefon - vilken är den apparat jag använder som musikspelare – och ur telefonen, på allt annat än diskret volym, strömmar musik som jag just då helst av allt skulle vilja slippa bli förknippad med. Kassörskan stirrar på min väska, sedan på mig, sedan på väskan igen och plötsligt klyver ett stort brett leende hennes ansikte och hon säger:
“27 kronor, tack! Vill du ha en påse?”
Jag känner att jag blir pionröd i ansiktet och mumlar något om att jag har väskan och att den nog får plats där. Snabbt trycker jag ner baguetten i väskan och skyndar mig ut därifrån. När jag kommer till jobbet frågar de om jag har sprungit, jag ser ju lite röd ut i ansiktet.
“Jo, jag fick lite bråttom på slutet...”
Jobbigt att komma till insikten att jag ändå inte riktigt kan stå för all musik jag tycker om. Låten? Ja, här är den...
Too much?
* PK= politiskt korrekt
