Nöd-vändigt ont...?

Det började när jag gick på mellanstadiet. En dag var jag och hemma hos en klasskamrat. Jag blev kissnödig och gick till toaletten. Plötsligt hörde jag min kompis utanför dörren.
"Va!? Har du låst!?"
Jag svarade inte.
"Haha! Jag hör hur det strilar!"
Jag tyckte det var lite jobbigt så jag riktade strålen ut mot kanten av toaletten istället.
"Haha! Jag hör i alla fall!" skrattade min kompis utanför.
Jag tyckte det hela var väldigt jobbigt. Inte blev det bättre av att jag hörde hur han började pilla på låset med en skruvmejsel. Jag blev jättestressad men hann ändå bli klar innan han fick upp låset. När jag vände mig om stod han där i den öppna dörren, med en skruvmejsel i hand och skrattade.
"Hahaha! Fick du bråttom, va!?"
Jag tyckte inte det var kul men log ändå något slags halvsnett leende, för det skulle dröja innan jag kom därifrån och jag ville inte göra situationen värre än den redan var. Onödigt att lägga till, men jag träffade honom aldrig hemma hos honom igen.

Efter den händelsen så började jag att alltid känna på dörren när jag gick på toaletten för att försäkra mig om att den var låst. Några månader gick och en ny incident inträffade. Den här gången var det dock inte jag som råkade ut för det, utan en annan klasskamrat.

Vi gick på en skola som var byggd någon i början av 1900-talet. Det var högt i tak i alla skolans rum. Så även på toaletterna, vilket gjorde dem till ett märkligt utrymme. De var kanske 1,5 meter långa och cirka 1 meter breda och nästan 4 meter höga. Och det var i ett sådant utrymme min klasskamrat råkade ut för ett 'skämt'. Han gick på toaletten och satt väl där en stund och när han kom ut så stod ett gäng från en parallellklass och skrattade.
"Hahaha! Märkte du inte Jocke!?"
Han tittade in och såg ingen. Sen hörde han ett gapflabb och tittade upp. Där, ungefär 2½ meter upp, satt Jocke och garvade. Han hade tagit spjärn med benen och ryggen och satt obehindrat där och tyckte att han var rolig. Min klasskompis skrattade han med. Han tyckte också att det hela var ganska roligt. Han tillhörde 'de balla' i min klass och var ganska bra kompis med gänget i den andra klassen. Jag däremot fick halvt panik när jag hörde talas om det. Efter det började jag, förutom att alltid känna på handtaget för att försäkra mig om att det var låst, dessutom att titta upp i taket för att försäkra mig om att det inte satt någon ovanför mig. Och det är något jag har fortsatt med sedan dess.

Det är inget jag funderar över att jag gör; jag gör det automatiskt. Jag går in, låser dörren, känner på handtaget och tittar sedan upp i taket. Men för ett par år sedan var jag på en offentlig toalett som fick mig att börja fundera på vad jag gjorde. Fram till dess hade toaletternas låsfunktion sett ut så här:



Jag låser med vredet och känner på handtaget om det verkligen är låst. Men på denna offentliga toalett fanns denna låsfunktion:



Jag låser med handtaget...? Men om jag nu vill känna efter att det verkligen är låst, hur gör jag då? Plötsligt kom det över mig vad jag hade gjort i alla dessa år. Det var ju något slags nojjigt beteende. Jag försökte sluta men det gick inte. Nu bryr jag mig inte längre, jag gör den här 'nöd-vändiga' dansen varje gång jag går på toaletten. Det är ju ingen som ser att jag gör den och jag blir ju lugnare av det så varför skulle jag sluta nu. I-landsproblem kanske... Jag vet inte. Tycker ändå att det är intressant att det fortfarande förföljer mig; två händelser inom loppet av några månader när jag var tio år gammal. Undrar om jag har utsatt andra för saker som påverkar dem än idag? Det kan få mig illa till mods...

Livet tar en ny vändning

Så öppnar hon dörren.
– Verbal Kint?
– Ja, det stämmer. Och du är K?
– Just det. Välkommen in!
Jag kliver in i den lilla tamburen som jag tycker är märkligt planerad. Den är lika bred som dörren, cirka en meter lång och avslutas vid en trappa som går uppåt fyra steg. Där fortsätter hallen lite drygt två meter åt höger. På långsidan finns det två dörrar. Den ena är öppen och där visas jag in. Längst in i rummet står en schäslong täckt med ett blått överkast. Till höger vilar en vinröd soffa, med svulstiga ambitioner, mellan schäslongen och en liten sekretär. Mitt emot soffan står ett litet runt bord. På bordet står ett värmeljus och brinner och bredvid ligger ett paket näsdukar. På varsin sida om bordet står två fåtöljer riktade snett ut mot rummet så att en tänkt linje från vardera fåtölj bildar en korspunkt en meter utanför bordet. Arrangemanget med bordet, värmeljuset, näsdukarna och de två fåtöljerna har jag sett flera gånger förut.
Jag slår mig ned i den fåtölj hon visar på med öppen hand. Hon tar genast tag i den praktiska biten och frågar efter personnummer, telefon och adress. Sen är det dags.
– Varför är du här?
– Jag har ätit antidepressiva mediciner i över åtta år och är ändå fortfarande deprimerad. Jag vill bli av med min blyrustning och kunna bli glad igen.

Så börjar jag igen. Jag börjar berätta min historia för henne. Den som innehåller skilsmässor, dödsfall, svek, lögner och som jag har berättat så många gånger för ungefär lika många kuratorer, läkare och samtalskontakter.
Men den här gången är det skillnad, den här gången berättar jag för en legitimerad psykolog. Hon lyssnar, ber om förtydliganden där det behövs och verkar ta in det jag säger på ett helt annat sätt än någon gång tidigare. Efteråt säger hon:
– Du har många förluster som du måste sörja klart. För det har du inte gjort än.
Jag har en ny tid nästa vecka. Då ska hon berätta hur hon kan hjälpa mig.

Jag ringer LK efteråt. Hon säger att jag aldrig har låtit pigg på rösten förut efter ett sådant samtal. Och jag känner att jag inte är trött mentalt den här gången, men kroppen reagerar som om jag har varit med om ett spinningpass.

Att sedan gå till jobbet känns inte som en bra idé…

"3 moral lessons"

Med anledning av inlägget Anna9 har gjort, kommer nu här "3 moral lessons".

Lesson number one

A crow was sitting on a tree, doing nothing all day.
A small rabbit saw the crow, and asked him:
"Can I also sit like you and do nothing all day long?"
The crow answered:
"Sure, why not."
So, the rabbit sat on the ground below the crow, and rested.
All of a sudden, a fox appeared, jumped on the rabbit and ate it.

Moral of the story is:
To be sitting and doing nothing, you must be sitting very, very high.
------------------------------------------------------------------------------

Lesson number two

A turkey was chatting with a bull.
"I would love to be able to get to the top of that tree," sighed the turkey, "but I haven't got the energy."
"Well, why don't you nibble on some of my droppings?" replied the bull. "They're packed with nutrients."
The turkey pecked at a lump of dung and found that it actually gave him enough strength to reach the first branch of the tree.
The next day, after eating some more dung, he reached the second branch. Finally after a fornight, there he was proudly perched at the top of the tree. Soon he was promptly spotted by a farmer, who shot the turkey out of the tree.

Moral of the story:
Bullshit might get you to the top, but it won't keep you there.
------------------------------------------------------------------------------

Lesson number three

When the body was first made, all the parts wanted to be Boss.
The brain said:
"I should be Boss because I control the whole body's responses and functions."
The feet said:
"We should be Boss as we carry the brain about and get him to where he wants to go."
The hands said:
"We should be the Boss because we do all the work and earn all the money."
And so it went on and on with the heart, the lungs and the eyes until finally the asshole spoke up. All the parts laughed at the idea of the asshole being the Boss. So the asshole went on strike, blocked itself up and refused to work. Within a short time the eyes became crossed, the hands clenched, the feet twitched, the heart and lungs began to panic and the brain fevered.
Eventually they all decided that the asshole should be the Boss, so the motion was passed. All the other parts did all the work while the Boss just sat and passed out the shit!

Moral of the story:
You don't need brains to be a Boss - any asshole will do.

364 andra dagar

Anna Nio skriver om "Alla hjärtans dag”. En dag där kanske inte alla hjärtan är med. Ett bra inlägg om det kommersiella med dagen, och även andra dagar. Hon skriver bra hon. Alltid, tycker jag.

Det som verkligen berörde mig var det hon berättade om sin pappa. Han ställde en ros på hennes rum med orden: "Jag tänkte att du kanske behövde det". Det kom mig att tänka på min pappa. Inte för att det påminde om honom att göra så där, utan för att han aldrig har varit sådär.

“Det finns ju 364 andra dagar på året som man kan få, ge, eller göra nånting fint.” skriver Anna Nio i en kommentar.
Ungefär två år efter att mina föräldrar hade skiljts, sjönk antalet gånger som jag och min pappa hörde av varandra, dramatiskt. Han ringde ungefär kanske två gånger om året och jag ringde honom ungefär lika mycket. Det var alltid en särskild dag som jag ringde honom varje år. Under några år från det jag var tolv till det jag fyllde 19 glömde han bort min födelsedag och jag fick ringa och påminna honom om det.

Första gången jag ringde upp honom på min födelsedag hade jag väntat in i det sista på att han skulle ringa. När han svarade så blev han lite förvånad över att jag ringde så pass sent:
”Vad vill du då, gubben?”
”Jag fyller år idag.”
Jag kommer inte ihåg vad han svarade. Jag kommer bara ihåg att mina ögon blev grumliga och att jag kämpade som f-n med att hålla tillbaka gråten. Han kunde ha låtit bli att ringa resten av året bara han hade kommit ihåg min födelsedag.

Här sitter jag nu, 31 år senare, och blir ledsen igen. Samtidigt som jag tycker synd om honom som snart ska fylla 70 år och ska skilja sig igen. Det är inte lätt att vara människa.

“Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”

Min pappa ringde mig ikväll. Han undrade hur det var med mig och jag kunde konstatera att jag har hostat sedan strax före nyår men att det är på bättringsvägen. Han undrade hur det var på jobbet, om jag vantrivdes lika mycket som förut. Nej, jag har nog börjat vänja mig, tyvärr. Orkar liksom inte ta tag i det här med jobbsökande.

Och då plötsligt, liksom bara i förbifarten säger han:
“Jag och E ska gå våra egna vägar, men det kanske du har hört?”
Jag blir bara tyst. Bara formuleringen i sig är krystad, som om han inte riktigt vill ta det i sin mun. Han börjar prata om andra saker nästan omgående. Jag avbryter honom:
”Ska ni skilja er?”
”Ja, det var liksom bäst.”
Och så berättar han hur det har gått till, hur det har växt fram, hur det kommer att bli osv.
”Hon har blivit så glad och öppen sedan vi bestämde oss för skilsmässa. Haha! Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”
Då sticker det till ordentligt i mig. Han låter som han försöker övertyga sig själv om att det här är det bästa för alla parter.

De har varit tillsammans i nästan 23 år. Gifta har de varit i kanske 20 år. Det är längre än han var gift med min mamma. Och nästa år fyller han 70. Det kanske är det, att han fyller 70, som gör mig ledsen. För det är det jag blir, ledsen.

Det är två saker som jag kommer att komma ihåg från det här samtalet:
1) Inte en gång säger jag hur tråkigt jag tycker det är
2) “Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”

Sleepy Hollow

Jag har börjat cykla en omväg hem på kvällarna för att få lite motion. Första kvällen jag tog denna omväg tyckte jag att det var ovanligt mycket cyklister utan lyse på cyklarna. Det borde ju egentligen inte spela någon roll eftersom jag bara cyklar i innerstan och bara på cykelbanor. Men eftersom solen nu går ned en bra stund innan jag börjar bege mig hemåt så är det mörkt när jag sätter mig på cykeln. Den nogräknade invänder nu och påpekar att Stockholms innerstad är ju väl upplyst. Ah, men ge dig då ut på cykel efter mörkrets inbrott och det enda som skola bliva upplyst är du!

Dags för lite Verbalsk vetenskap. Jag började att räkna hur många cyklar som var utan lyse, både mötande, passerande och dem jag cyklade om. Och resultatet visade sig vara smått otroliga 2/3 av cyklarna som är utan lyse. Nu cyklar jag bara i innerstan så det är bara där jag har räknat. Och helt vetenskapligt är det väl inte heller. Men det ger en fingervisning om hur det står till med cyklisternas upplysning. Framför allt så syns cyklister verkligen uselt utan lyse. Även i innerstan.

Fler än en gång har jag mött cyklister i bredd, antingen diskuterandes något eller med ögon bara för varandra, som tar hela cykelbanans bredd i anspråk. Eftersom de inte har haft upplysning på sina cyklar så har det resulterat i häftiga inbromsningar. Jag kanske cyklar för fort men hade de haft lampor på sina cyklar hade jag kunnat anpassa farten och dessutom signalerat i god tid att jag var i ankommande.

Cykelhjälm, då? Det är upp till var och en att bära hjälm eller inte. Att det är idiotiskt att vara utan det är ju självklart. Det var som en släkting sa när hon såg cyklister utan hjälm: “Det är bara tomma lador som inte behöver något tak.”

Tillbaka x 3

Kom hem för tio dagar sen. Haft tre veckor semester. En av de bästa semestrarna på flera år. Indien? USA? Italien? Grekland? Nej, jag har  bara varit på landet. Veckorna innan jag gick på semester bytte jag medicin. Citalopram och cipralex är nu ett minne blott. Trycket över bröstet har försvunnit och det känns bra att leva. Detta byte av medicin är ett lyckokast och har definitivt påverkat semestern.

Näsan är nu ovanför vattenytan och inga kallsupar. Dags att hitta ett nytt jobb.

Ghost town

Vi vaknar, äter frukost och undrar om vi ska gå och handla. Risken är att vi inte orkar senare. Biter ihop och beger oss. Lyckligtvis verkar det som de flesta redan har flytt staden. Vagnen blir snabbt fylld med goda saker.

Kommer hem och fyller kylskåpet. Gör oss kaffe, brer några smörgåsar och går ut. Hunden följer lyckligt med. Utflykt! Slår oss ned i gräset, mitt i stan. Och lyssnar på den sällsynta tystnaden som invaderar stan i takt med att den töms på midsommartörstande storstadsbor. Hunden skuttar glatt omkring, jagar pinnar och bollar innan den lugnar ned sig, lägger sig till rätta och tuggar lite gräs. Solen värmer. Molnen är än så länge få och gömmer solen bara kortare stunder. Kaffet tar slut och så gör även lusten att vistas ute. Väl hemma sjunker vi ned i soffan och ser ett avsnitt av kommisarie Lynley.

Skrubbar sedan potatis. Sill, gravad lax, potatis och kall öl avnjuts under en ivrig diskussion om 12 intellektuella som skrivit ett debattinlägg i DN. Magnum Temptation som efterrätt försätter mig i någon form av matslagstillstånd. Tröttheten anfaller mig och vi hamnar åter i soffan. Den här gången framför en av LK:s favoritactionfilmer: Bourne Ultimatum. Dags för en kvällstur med hunden. Går ut och det faller tunga droppar från skyn. Man hör både regnet när det faller mot vattnet och de egna stegen mot trottoaren. Inte ofta man gör det. Men på midsommarafton i storstan gör man det. Det är en säregen upplevelse att känna sig ensam här. Imorgon lär det vara ännu ödsligare. Kommer hem och jag bjuder LK på fruktsallad. Färsk ananas, honungsmelon, äpple, apelsin, blodgrape och lite banan med ett par skedar sorbet. Lyckat. Varför börjar Ben Hur klockan tolv? Inte slut förrän fyra, halvfem. Det får bli en annan gång. Vi håller på att somna båda två. Varför kämpa emot? God natt och sov gott!

16 juni 1963: Valentina Teresjkova

“Den 16 juni 1963 blev hon den första kvinnan i rymden när hon lyfte med rymdfarkosten Vostok 6 från kosmodromen i Bajkonur. Hon flög 48 varv i omloppsbana runt jorden under totalt två dygn, 22 timmar och 50 minuter. Teresjkovas rymdfärd är ännu i dag den enda genomförda rymdfärden med enbart kvinnlig besättning. Rymdfärden var den sista i Vostokprogrammet och den varade längre än alla dittills genomförda amerikanska rymdfärder tillsammans.” *

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Valentina_Teresjkova

"Did you see me coming?"

I'm in love again...

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

You don't have to be in Who's Who
to know what's what
You don't have to be a high flier
to catch your slot
The night we met was cold and wet
I needed a drink or two
I saw you standing there and I knew
I'd like to be loved by you

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

You don't have to be what's what
to know who's who
You don't need the DNA
to find the proof
Then and there my life made sense
You were the evidence

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

Did you see me coming
I thought I'd have to make
All of the running
I was all yours to take

Bridge
I'm not superstitious
Or really religious
Just to thyself be true
But now I think I'm starting
to believe in fate
Because it delivered you

Chorus
Did you see me coming?
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

Did you see me coming?
I thought I'd have to make
All of the running
I was all yours to take

Did you see me coming?
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just the two of us

The Ice Storm...

Kvällen börjar så bra. Han jobbar inte så sent, utan kommer hem relativt tidigt. De äter middag tillsammans, sitter och pratar. Sedan ser de en film tillsammans. Han tar kvällsrastningen med hunden.
När han kommer in igen vill han ta ett glas vin till. Hon med. Han häller upp två glas, lägger upp några kex och tar fram en ost. Med detta på brickan går han till TV:n. Hon har fastnat framför Ang Lee:s "The Ice storm", som just då går på någon kanal. Han ber henne stänga av eller byta kanal, för han vill helst se hela filmen; dessutom från början och utan reklaminslag. Hon håller med och stänger av.
"Vill du se något annat?" undrar han.
"Ja, jag tror det... Du då? Jag är nog egentligen för trött."
Han spanar bort mot filmhyllan. Det finns mycket att välja emellan.
"En Bond-film kanske?" säger han efter en stund.
"Ja, det blir alldeles perfekt. Precis lagom för mig. Då kan jag sitta här och sova till den."
Han ska precis till att resa sig upp, då hon säger:
"Vi kan strunta i film och ha sex istället...?"
Ångesten griper tag i honom med sina iskalla klor.
"Saknar du inte sex?" undrar hon.
Han är tyst och stirrar tomt framför sig. Efter en stund säger han:
"Svårt att sakna något man inte har någon lust till..."
Det är inte lätt att säga och det är antagligen inte lätt att höra heller.
"Är det helt borta?"
"Jag kan ibland tänka att det vore mysigt, men det finns ingen lust... Jag känner mig så misslyckad, alltid ledsen, inget samliv."
Det blir tyst. Minuterna går.
"Är du aldrig glad?"
"Det händer..."

Det blir tyst igen. Minuterna går. Betydligt fler den här gången.
"Jag kan uppenbarligen inte göra någonting för att hjälpa dig. Jag försöker... Jag vet inte vad jag försöker! Jag tjatar om semester, jag tjatar om att träffa vänner! Jag vill skapa någonting med dig!"
Hon är arg, kanske frustrerad. Han vet inte. Han blir - som vanligt - ännu ledsnare och ännu tystare.
"Jag går och lägger mig. Kom in och säg godnatt innan du går och lägger dig!"
Han sitter kvar en lång stund. Han hör henne göra sig i ordning för natten, barfota steg mot parkettgolvet. Så med ens blir det tyst. Han går in till henne. Det ser ut som om hon har somnat. Han släcker hennes lampa.
"Är livet bara hemskt för dig?" frågar hon i mörkret.
"Nej."
"Men..."
"Vi kan fortsätta prata imorgon. Inte nu."
"Jag älskar dig, massor!"
"Och jag älskar dig."

Han går ut därifrån och stänger dörren efter sig. Han känner sig inte övertygad. Inte av hennes ord. Ännu mindre av sina egna.

På bordet står två glas vin, orörda. Han tar dem och går till köket. Precis när han ska hälla ut dem i vasken tvekar han. Han håller glasen i handen, väger dem och sveper sedan båda två. Ställer ned det ena glaset, tar med sig det andra och fyller på det ur boxen som står i hyllan bredvid skafferiet. Två glas senare är smärtan i bröstet bedövat, något i alla fall. Han vet att imorgon kommer det inte att kännas bra, men just nu skiter han i det.
Kvällen började så bra, och den har just slutat riktigt, riktigt dåligt.

"Rosebud..."

Jag sitter och letar på Annes blogg efter ett inlägg hon skrivit för ett tag sedan. Hittar inte just det, men snubblar över ett annat - Att följa sitt hjärta.

Jag blir träffad av följande:

"De tvingade henne att ifrågasätta sina val och det finns inget som är mer effektivt än att våga ställa de svåra frågorna. Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag på väg? [...] Det handlar om att följa hjärtat, att lita på det man tycker om och mod att våga följa det. Mod att fortsätta även om det misslyckas och brister, för det som en gång gjorde ont förändras långsamt till styrka. Själva ifrågasättandet skärper fokus. Men sannolikheten att man lyckas är redan otroligt mycket bättre eftersom tron kommer inifrån hjärtat. Det kommer lysa genom arbetet och få det att skimra och det min vän gör hela skillnaden."

Är det bara mod det handlar om? Ja, kanske är det så.

Jag trodde att jag visste vem jag var förut. Idag, sju år efter diagnosen depression och ungefär två och ett halvt tusen tabletter antidepressiva mediciner, vet jag inte vem jag är längre. Än mindre vad jag vill. "Det handlar om att följa hjärtat". Missförstå mig inte nu, jag är inte ute efter att dissa Anne eller hennes inlägg. Jag blev väldigt berörd av det för det träffade där det gör som mest ont i mig; i de pulveriserade resterna av mitt hjärta. Svårt att följa något som är trasigt.

Hur ska miljön se ut där man ska våga, våga att misslyckas, våga så det brister? "Själva ifrågasättandet skärper fokus." Jag ifrågasätter mig själv, ständigt; jag ifrågasätter allt jag gör, allt jag tänker. Känner att jag saknar fokus helt och hållet. Men å andra sidan är det ett ifrågasättande utan mål, bara destruktivt...

Vi är ensamma i livet. Vi kan ha massor av vänner runt omkring oss, ett stort umgänge, men vi är ändå ensamma i livet. Vi kan bara leva livet själva, eller låta bli att leva det. Valet att göra det ena eller det andra är bara vårt eget, det kan vi inte överlåta åt någon annan.

"Rosebud..."

Vad vill de?

Jag förstår faktiskt inte. Jag förstår att det är Telia som är avsändaren. "E24 i mobilen" har jag inte några större svårigheter att förstå heller. Men finns det bara män på nätet? Eller görs ekonominyheter bara av män? Eller... vad? Vad vill de?

Pojke med finger…

Är på väg hem från jobbet. Tar bussen. Det finns inga sittplatser kvar så jag förblir stående. Snett framför mig sitter det en man i 25-årsåldern och fingrar på sin mobil. Jag fastnar med blicken på hans ansikte därför att han ser ut som min tandläkare, bara det att min tandläkare är 55. Det är en högst märklig upplevelse att se någon som är så otroligt lik någon annan fast det skiljer ungefär 30 år dem emellan. Han tittar plötsligt upp och jag vänder hastigt bort blicken. Ler inombords åt min reaktion. Börjar tänka på annat.

Efter en stund vandrar blicken över mina medpassagerare och tillbaka på den unge “tandläkar-look-a-like-mannen”. Han är nu blossande röd om kinderna och stirrar mig växlande i ögonen och på min axel. Irriterad? I så fall: över vad? Plötsligt knyter han handen, för den långsamt upp mot ansiktet, rätar ut långfingret och gnider nästippen uppåt en gång.

Det är inte axeln han har stirrat på utan mitt rockslag. Det han ser där provocerar tydligen så pass mycket att han inte kan låta bli att göra någon form av markering. Får lust att säga något, men tanken “välj dina strider” far igenom huvudet. Jag låter blicken glida iväg utan att se något. När min station kommer tittar jag på honom igen, nickar och formar ett ljudlöst “hej då” med munnen och går av bussen.

Promenaden sista biten hem är känslorna blandade; arg, förvånad, upprörd och rädd. Trodde inte att ett märke kunde provocera så mycket, men jag har uppenbart varit ganska naiv…

Från eftertänksam till långsam…

Träffade en före detta kollega för ett tag sedan. Vi blev presenterade för varandra av en gemensam vän på mitt dåvarande jobb. Det är nu nästan sjutton år sedan. Snabbt blev vi väldigt goda vänner tack vare ett gemensamt filmintresse och en faiblesse för Monty Python-citat. Efter en tid fick vi båda nya eller förändrade arbetsuppgifter vilket fick till följd att vi började jobba närmare varandra.

Vi jobbade bra ihop, tyckte jag. Och när jag ibland fick kritik för att jag var så långsam sa hon alltid att det behövs flera olika typer av människor för att göra projekt till framgångsprojekt. Det behövs alltid någon som drar i bromsen och tänker efter istället för att bara köra på. Jag var den typen, den eftertänksamma typen.

“Det var så länge sedan och vad kul att ses igen. Hörde att du jobbar som ‘jobbtitel’. Det var väl lite oväntat måste jag ju säga. Hur är det då?“

Och jag känner att det är viktigt att säga att jag sökt 240 jobb under 11 månader och att det här är det jag fick. Men det kommer en räcka frågor och jag fastnar i att berätta hur det är, hur det fungerar. Försöker ändå berätta om hur mitt  eftertänksamma sätt inte riktigt fungerar på jobbet.

“Ha ha ha! Ja, ditt mellannamn borde vara ‘långsam’! Du har aldrig varit snabb, Verbal!”

186 | 651 | 2556 | 15344

15344 dagar. Det är drygt 42 ½ år.

186 dagar är inte så mycket. För närvarande 1,2% av mitt liv. Tiden mellan 22 augusti och 28 februari.

 

 

Sju år. Ibland är det länge, ibland alldeles för kort.
16,7% tyckte M var för mycket. Ökad dos av tabletterna? Kommer icke på fråga! En remiss av M skickade mig till psykiatrin.
Jag berättade på jobbet att jag går i terapi för en depression som jag har haft i sju år. Närmaste chefen visade sig vara väldigt förstående. Och när schemaförändring kom på tal var det inga problem. Hon skulle hjälpa mig.

Personalavdelningen visade sig dock inte alls vara lika förstående. De menade att man inte kan ta den hänsynen. Om de gjorde det skulle de snart ha individuella scheman för alla anställda och så kan de ju inte ha det. Läkarintyget från psykologen som klargjorde att mitt tillfrisknande var beroende av att jag kunde få en schemaändring, gjorde varken till eller från. “Att må bra är det viktigaste av allt och kan du inte jobba här under våra förutsättningar kanske du ska fundera på om du inte ska ha ett annat jobb.”

Att jag inte hade tänkt på det tidigare! Byta jobb! Det var så självklart att det nästan var löjligt! Men vänta nu… Jag hade ju sökt andra jobb, närmare bestämt 53 stycken sedan hösten 2007. Och fått svar från ca 20%, där de tackade för visat intresse och meddelade att de hade valt att gå vidare med andra sökanden. Innan jag hade fått mitt nuvarande jobb, hade jag sökt närmare 240 jobb och hade fått komma på 5 intervjuer. Det är en utdelning på 2,1%. Det var den sista intervjun som gav mig mitt nuvarande jobb, där jag nu jobbat i 651 dagar - 4,2% av mitt liv.

Jag sa inte det till personalavdelningens chef. Jag kämpade med gråten i halsen. “Men jag har ju ett läkarutlåtande från min psykolog som säger att jag bör få en schemaändring till stånd nu.” “Jag ser så mycket intyg varje dag så jag kommer inte ihåg just ditt, men våra regler är klara: kan du inte jobba under våra förutsättningar så har vi i förlängningen en arbetsbristsituation här och du kan bli uppsagd på grund av arbetsbrist.”

Det är inte lätt att tala om för någon att man inte mår bra. Man kan inte peka på ett bandagerat ben och säga: “Kan inte jobba så bra nu!” Istället ska man förklara att det är psyket det inte står så bra till med. Att man inte mår bra. Att det är ett tryck över bröstet nästan jämnt och allt man vill är att det ska sluta göra ont, att det ska bli tyst. Att depressionen ska försvinna och man tycker att det är roligt att leva igen. Jag är som ett öppet sår. "Hej! Hur är läget?" får hela min kropp att inta katastrofläge. Tårkanalerna reagerar som ett överkänsligt sprinklersystem reagerar på cigarettrök. Jag kämpar mig till ett leende och svarar “Bara bra. Själv då?”

Trodde inte att jag skulle bli hotad med att få sparken när jag berättade att jag led av en depression.

Prövning...

"Framgång ger vänner, motgång prövar dem." - Publilius Syrus (85 - 43 f.Kr)
Ingen framgång, inga vänner. Om det bara är motgång vem ska då prövas?
Life is hard. After all it kills you.

”Att arrangera olympiska spel är ingen mänsklig rättighet.

Jag har skrivit om det här tidigare och jag har inte ändrat åsikt sedan dess. Snarare har mina åsikter förstärkts angående diktaturer och OS.

1936, Tyskland arrangerar OS i Berlin. De olympiska spelen blir en gigantisk världsutställning där de enda utställarna är nazisterna och deras propaganda. Detta är ett sportspektakel med politiska förtecken.

2008, Kina arrangerar OS. Enligt den brittiska tidningen "The Economist" så räknas Kina som en "auktoritär regim". Detta enligt det så kallade "Democracy Index" som tidningen skapat. Ett jämförelsetal där Kina hamnar på plats 138 av 167 granskade länder. Liksom Tyskland gjorde under 1930-talet rustar Kina och vad de militära ambitionerna är, är något som oroar bedömare.

Röda korsets ungdomsförbund lanserar i juni en kampanj med texten:

"Att arrangera olympiska spel är ingen mänsklig rättighet. Fortsätt diskussionen på rkuf.se".

I tryckt form går kampanjen fortfarande att se. Men på nätet har den blivit stoppad. Efter påtryckningar utifrån tvingade Röda Korsets huvudkontor i Genève förbundet att ta bort alla internetbanners i kampanjen. Tydligen är det mycket ömma tår man har trampat på av reaktionerna att döma.

Vari ligger det kontroversiella att påstå att Kina bryter mot de mänskliga rättigheterna? Kontroversiellt är det att Röda korset i Kina samarbetar med den internationella olympiska kommittén IOK för att lyfta fram det positiva i landet. Vädjade inte Kina om att man inte skulle politisera de olympiska spelen?




UPDATE 12:04
När nu George Bush äntligen tar bladet från mun kan man bara hoppas att andra väljer att följa hans exempel.

Årets snabbaste veckor...

...på svenska även kallad "semester". De är avklarade för den här gången.

Hade inte riktigt räknat med personalmöte som första punkt på min första dag. Höll på att långsamt avlida. Någon har sagt "Det är synd att de okunniga är så säkra på sin sak och de kunniga så fulla av tvivel". Det stämde verkligen in på detta möte. En sitter och berättar hur duktig han är, hur fantastiskt lojal han är och hur otroligt smidig* han är. Det enda han gör genom att öppna munnen är att bevisa motsatsen.
En annan sitter bara och klagar på allt och alla. Suck...

Mötets bästa kommentar:
"Det skulle nog stämma i en perfekt värld, men nu lever vi inte i en sån."

Den följdes av mötets mest idiotiska:
"Men då måste vi tänka perfekt."


* på det sociala planet

Natten faller...

Kväll, varmt i luften, vinet väl avkylt och mörkret smyger sig sakta på. Mysigt...









Blev inspirerad av egons balkong=kärlek