Nöd-vändigt ont...?

Det började när jag gick på mellanstadiet. En dag var jag och hemma hos en klasskamrat. Jag blev kissnödig och gick till toaletten. Plötsligt hörde jag min kompis utanför dörren.
"Va!? Har du låst!?"
Jag svarade inte.
"Haha! Jag hör hur det strilar!"
Jag tyckte det var lite jobbigt så jag riktade strålen ut mot kanten av toaletten istället.
"Haha! Jag hör i alla fall!" skrattade min kompis utanför.
Jag tyckte det hela var väldigt jobbigt. Inte blev det bättre av att jag hörde hur han började pilla på låset med en skruvmejsel. Jag blev jättestressad men hann ändå bli klar innan han fick upp låset. När jag vände mig om stod han där i den öppna dörren, med en skruvmejsel i hand och skrattade.
"Hahaha! Fick du bråttom, va!?"
Jag tyckte inte det var kul men log ändå något slags halvsnett leende, för det skulle dröja innan jag kom därifrån och jag ville inte göra situationen värre än den redan var. Onödigt att lägga till, men jag träffade honom aldrig hemma hos honom igen.

Efter den händelsen så började jag att alltid känna på dörren när jag gick på toaletten för att försäkra mig om att den var låst. Några månader gick och en ny incident inträffade. Den här gången var det dock inte jag som råkade ut för det, utan en annan klasskamrat.

Vi gick på en skola som var byggd någon i början av 1900-talet. Det var högt i tak i alla skolans rum. Så även på toaletterna, vilket gjorde dem till ett märkligt utrymme. De var kanske 1,5 meter långa och cirka 1 meter breda och nästan 4 meter höga. Och det var i ett sådant utrymme min klasskamrat råkade ut för ett 'skämt'. Han gick på toaletten och satt väl där en stund och när han kom ut så stod ett gäng från en parallellklass och skrattade.
"Hahaha! Märkte du inte Jocke!?"
Han tittade in och såg ingen. Sen hörde han ett gapflabb och tittade upp. Där, ungefär 2½ meter upp, satt Jocke och garvade. Han hade tagit spjärn med benen och ryggen och satt obehindrat där och tyckte att han var rolig. Min klasskompis skrattade han med. Han tyckte också att det hela var ganska roligt. Han tillhörde 'de balla' i min klass och var ganska bra kompis med gänget i den andra klassen. Jag däremot fick halvt panik när jag hörde talas om det. Efter det började jag, förutom att alltid känna på handtaget för att försäkra mig om att det var låst, dessutom att titta upp i taket för att försäkra mig om att det inte satt någon ovanför mig. Och det är något jag har fortsatt med sedan dess.

Det är inget jag funderar över att jag gör; jag gör det automatiskt. Jag går in, låser dörren, känner på handtaget och tittar sedan upp i taket. Men för ett par år sedan var jag på en offentlig toalett som fick mig att börja fundera på vad jag gjorde. Fram till dess hade toaletternas låsfunktion sett ut så här:



Jag låser med vredet och känner på handtaget om det verkligen är låst. Men på denna offentliga toalett fanns denna låsfunktion:



Jag låser med handtaget...? Men om jag nu vill känna efter att det verkligen är låst, hur gör jag då? Plötsligt kom det över mig vad jag hade gjort i alla dessa år. Det var ju något slags nojjigt beteende. Jag försökte sluta men det gick inte. Nu bryr jag mig inte längre, jag gör den här 'nöd-vändiga' dansen varje gång jag går på toaletten. Det är ju ingen som ser att jag gör den och jag blir ju lugnare av det så varför skulle jag sluta nu. I-landsproblem kanske... Jag vet inte. Tycker ändå att det är intressant att det fortfarande förföljer mig; två händelser inom loppet av några månader när jag var tio år gammal. Undrar om jag har utsatt andra för saker som påverkar dem än idag? Det kan få mig illa till mods...

Livet tar en ny vändning

Så öppnar hon dörren.
– Verbal Kint?
– Ja, det stämmer. Och du är K?
– Just det. Välkommen in!
Jag kliver in i den lilla tamburen som jag tycker är märkligt planerad. Den är lika bred som dörren, cirka en meter lång och avslutas vid en trappa som går uppåt fyra steg. Där fortsätter hallen lite drygt två meter åt höger. På långsidan finns det två dörrar. Den ena är öppen och där visas jag in. Längst in i rummet står en schäslong täckt med ett blått överkast. Till höger vilar en vinröd soffa, med svulstiga ambitioner, mellan schäslongen och en liten sekretär. Mitt emot soffan står ett litet runt bord. På bordet står ett värmeljus och brinner och bredvid ligger ett paket näsdukar. På varsin sida om bordet står två fåtöljer riktade snett ut mot rummet så att en tänkt linje från vardera fåtölj bildar en korspunkt en meter utanför bordet. Arrangemanget med bordet, värmeljuset, näsdukarna och de två fåtöljerna har jag sett flera gånger förut.
Jag slår mig ned i den fåtölj hon visar på med öppen hand. Hon tar genast tag i den praktiska biten och frågar efter personnummer, telefon och adress. Sen är det dags.
– Varför är du här?
– Jag har ätit antidepressiva mediciner i över åtta år och är ändå fortfarande deprimerad. Jag vill bli av med min blyrustning och kunna bli glad igen.

Så börjar jag igen. Jag börjar berätta min historia för henne. Den som innehåller skilsmässor, dödsfall, svek, lögner och som jag har berättat så många gånger för ungefär lika många kuratorer, läkare och samtalskontakter.
Men den här gången är det skillnad, den här gången berättar jag för en legitimerad psykolog. Hon lyssnar, ber om förtydliganden där det behövs och verkar ta in det jag säger på ett helt annat sätt än någon gång tidigare. Efteråt säger hon:
– Du har många förluster som du måste sörja klart. För det har du inte gjort än.
Jag har en ny tid nästa vecka. Då ska hon berätta hur hon kan hjälpa mig.

Jag ringer LK efteråt. Hon säger att jag aldrig har låtit pigg på rösten förut efter ett sådant samtal. Och jag känner att jag inte är trött mentalt den här gången, men kroppen reagerar som om jag har varit med om ett spinningpass.

Att sedan gå till jobbet känns inte som en bra idé…

Kent

När jag gick på lågstadiet hade jag en klasskamrat som det var synd om. Ja, det förstod jag inte då. Då var jag rädd för Kent. Man ville inte vara ovän med honom, för när han blev arg eller tyckte att han blev orättvist behandlad blev han våldsam.

En gång spelade vi fotboll mot en annan klass på lunchrasten. Jag kommer inte ihåg om det var jämt eller inte, men plötsligt ringde det och det var dags att gå in. Den andra klassen sprang direkt mot ingången. Min våldsamma klasskamrat bara tittade förvånat på dem. Sen skrek han:
"Sista målet vinner!"
Någon av dem ropade att de måste till lektionen nu. Då grep min klasskamrat tag i en stackare som hade kommit lite på efterkälken, tryckte ed honom på marken och satte sig grensle över honom.
"Då får vi väl skriva maskin på dig istället!"
Han dunkade hårt i pojkens bröstkorg som om han skrev maskin med knytnävarna. När han hade 'skrivit' klart tryckte han in sina knutna nävar i den liggande pojkens kinder från var sitt håll och vred dem hårt fram och tillbaka. Vi andra kom framspringande och sa till honom:
"Vi måste också gå in. Låt honom vara."
Han reste sig upp och den nu vettskrämda pojken rusade upp och sprang så fort han kunde därifrån.
"Din jävla fegis! Hälsa din klasskamrater att de är lika fega de!"
Vi fattade ingenting. Vi pratade om det senare den dagen när vi gick hem och vi förstod ännu mindre ju mer vi pratade om det. När jag nästa dag såg pojken han hade gett sig på, skämdes jag. Jag visste inte hur jag skulle ha kunnat agera annorlunda, men jag skämdes ändå för att jag inte gjort något. Han tittade med på oss andra med något som liknade avsmak.

Kent var bäst på allt vad idrott hette. Och han tvekade inte en sekund för att fuska så att han framstod i bättre dager. Jag kommer särskilt ihåg en gång när han hade fått ett tidtagarur och han bestämde att vi skulle springa runt skolan på tid. Vi var 4 eller 5 stycken och vi sprang en och en. De som inte sprang sätt bredvid honom. Han tryckte igång tidtagaruret, väntade 7-8 sekunder och sa sedan klara färdiga gå. Sedan när han själv sprang såg han till att vi inte fuskade. Alla visste men ingen sa något, ingen protesterade.

En dag kom han till skolan med något konstigt bakom örat. När jag tittade närmare såg jag vad det var:
"Har du stearin bakom örat?"
Jag såg att han blev skrämd för en bråkdel av en sekund. Men den byttes snabbt till den där jag-ska-fan-slå-dig-på-käften-blicken och under en kort stund var jag övertygad om att jag skulle få stryk. Men av någon anledning skämtade han snabbt bort det och vi nämnde det inte mer. Men jag kunde inte släppa det, för jag kunde inte förstå hur man kunde få stearin bakom örat. Det var först många år senare när minnet av händelsen dök upp igen som jag fick en ilande känsla i maggropen; han var antagligen utsatt för en ganska utstuderad misshandel hemma. Det vet jag ju inte med säkerhet och på ett sätt är det orättvist av mig att påstå det. Men jag tror att det var på det sättet det var. Dels var det hans ständiga våldsamma raseriutbrott, som det ibland var svårt att förstå vad som hade triggat igång dem. Dels var det hans besatthet i att vara bäst, som ledde till att han allt som oftast fuskade till sig bättre resultat.

Jag slutade i den klassen efter 3:an. Jag återsåg Kent en gång ungefär 8 år senare. Vi gick båda på gymnasiet. Det var efter en konsert som vi stötte på varandra. Jag tyckte det var konstigt att prata med honom; vi kände varandra men ändå inte. Jag kommer ihåg att jag var sugen på att fråga honom om stearinet bakom örat, men jag gjorde det inte. Det skulle nog vara opassande nu också. Men jag undrar ändå...

--------------------------------------------------------------
Ovi Mail: Making email access easy
http://mail.ovi.com

"3 moral lessons"

Med anledning av inlägget Anna9 har gjort, kommer nu här "3 moral lessons".

Lesson number one

A crow was sitting on a tree, doing nothing all day.
A small rabbit saw the crow, and asked him:
"Can I also sit like you and do nothing all day long?"
The crow answered:
"Sure, why not."
So, the rabbit sat on the ground below the crow, and rested.
All of a sudden, a fox appeared, jumped on the rabbit and ate it.

Moral of the story is:
To be sitting and doing nothing, you must be sitting very, very high.
------------------------------------------------------------------------------

Lesson number two

A turkey was chatting with a bull.
"I would love to be able to get to the top of that tree," sighed the turkey, "but I haven't got the energy."
"Well, why don't you nibble on some of my droppings?" replied the bull. "They're packed with nutrients."
The turkey pecked at a lump of dung and found that it actually gave him enough strength to reach the first branch of the tree.
The next day, after eating some more dung, he reached the second branch. Finally after a fornight, there he was proudly perched at the top of the tree. Soon he was promptly spotted by a farmer, who shot the turkey out of the tree.

Moral of the story:
Bullshit might get you to the top, but it won't keep you there.
------------------------------------------------------------------------------

Lesson number three

When the body was first made, all the parts wanted to be Boss.
The brain said:
"I should be Boss because I control the whole body's responses and functions."
The feet said:
"We should be Boss as we carry the brain about and get him to where he wants to go."
The hands said:
"We should be the Boss because we do all the work and earn all the money."
And so it went on and on with the heart, the lungs and the eyes until finally the asshole spoke up. All the parts laughed at the idea of the asshole being the Boss. So the asshole went on strike, blocked itself up and refused to work. Within a short time the eyes became crossed, the hands clenched, the feet twitched, the heart and lungs began to panic and the brain fevered.
Eventually they all decided that the asshole should be the Boss, so the motion was passed. All the other parts did all the work while the Boss just sat and passed out the shit!

Moral of the story:
You don't need brains to be a Boss - any asshole will do.

Cate Blanchett (1969)

41 år idag.

Fyller år gör även George Lucas, Sofia Coppola, Tim Roth och Robert Zemeckis.

Katharine Hepburn (1907-2003)

Hennes födelsedag idag. Blir inget mer denna gång. Lite för tungt just nu.

Hon kommer aldrig mer hit igen...

Jag kommer till jobbet och möts av en storgråtande M.
"Men, vad är det?"
"Har du inte hört?" hulkar hon fram.
"Vad?"
"N är död!"
Jag hör orden. Jag registrerar dem, men jag tar inte in dem på en gång. Sen är det som hjärnan går igång på högvarv. Vad har hänt? En olycka? Hjärtinfarkt? Stroke? Det känns som jag tänker massor och går igenom en mängd olika scenarier. Då säger M:
"Hon har blivit knivhuggen till döds och hennes man är anhållen."
Det scenariot fanns inte bland de som flashade förbi för mitt inre. Världen stannar och allt verkar ta en paus. Min hjärna slår av och säger till mig: Sorry, men det här kan jag inte ta in.
M börjar gråta hulkande. Jag kramar om henne hårt.

En stund senare står större delen av personalgruppen samlade och en av cheferna säger:
"Det kommer inte att vara som vanligt idag. Som en del av er redan vet så har N blivit bragt om livet. Hennes man är gripen."
Det är ungefär så långt jag hör. M står tryckt mot mitt bröst och bara skakar och hulkar.

Dagen passerar som i ett töcken. Glimtar av värme när folk kramar om varandra och försöker att förstå. En del har redan pusslet klart för sig, andra försöker lägga det. Hur kunde det hända? Hade det pågått misshandel länge? Mördad av sin egen man?

När jag kommer hem på kvällen har jag inte fällt en tår på hela dagen, men i kroppen känns det som om jag har gråtit flera timmar i sträck.

Dagen efter är det som om verkligheten hinner ikapp mig. Vi har återigen ett stort möte med nästan hela personalen. Strax innan det drar igång så står jag och tittar på alla de församlade och då slår det mig med full kraft; hon kommer aldrig mer hit igen... Tårarna rinner utmed kinderna och allt känns bara fruktansvärt.

Det kommer att bli bättre, jag vet det. Men nu så är det bara svart.

364 andra dagar

Anna Nio skriver om "Alla hjärtans dag”. En dag där kanske inte alla hjärtan är med. Ett bra inlägg om det kommersiella med dagen, och även andra dagar. Hon skriver bra hon. Alltid, tycker jag.

Det som verkligen berörde mig var det hon berättade om sin pappa. Han ställde en ros på hennes rum med orden: "Jag tänkte att du kanske behövde det". Det kom mig att tänka på min pappa. Inte för att det påminde om honom att göra så där, utan för att han aldrig har varit sådär.

“Det finns ju 364 andra dagar på året som man kan få, ge, eller göra nånting fint.” skriver Anna Nio i en kommentar.
Ungefär två år efter att mina föräldrar hade skiljts, sjönk antalet gånger som jag och min pappa hörde av varandra, dramatiskt. Han ringde ungefär kanske två gånger om året och jag ringde honom ungefär lika mycket. Det var alltid en särskild dag som jag ringde honom varje år. Under några år från det jag var tolv till det jag fyllde 19 glömde han bort min födelsedag och jag fick ringa och påminna honom om det.

Första gången jag ringde upp honom på min födelsedag hade jag väntat in i det sista på att han skulle ringa. När han svarade så blev han lite förvånad över att jag ringde så pass sent:
”Vad vill du då, gubben?”
”Jag fyller år idag.”
Jag kommer inte ihåg vad han svarade. Jag kommer bara ihåg att mina ögon blev grumliga och att jag kämpade som f-n med att hålla tillbaka gråten. Han kunde ha låtit bli att ringa resten av året bara han hade kommit ihåg min födelsedag.

Här sitter jag nu, 31 år senare, och blir ledsen igen. Samtidigt som jag tycker synd om honom som snart ska fylla 70 år och ska skilja sig igen. Det är inte lätt att vara människa.

“Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”

Min pappa ringde mig ikväll. Han undrade hur det var med mig och jag kunde konstatera att jag har hostat sedan strax före nyår men att det är på bättringsvägen. Han undrade hur det var på jobbet, om jag vantrivdes lika mycket som förut. Nej, jag har nog börjat vänja mig, tyvärr. Orkar liksom inte ta tag i det här med jobbsökande.

Och då plötsligt, liksom bara i förbifarten säger han:
“Jag och E ska gå våra egna vägar, men det kanske du har hört?”
Jag blir bara tyst. Bara formuleringen i sig är krystad, som om han inte riktigt vill ta det i sin mun. Han börjar prata om andra saker nästan omgående. Jag avbryter honom:
”Ska ni skilja er?”
”Ja, det var liksom bäst.”
Och så berättar han hur det har gått till, hur det har växt fram, hur det kommer att bli osv.
”Hon har blivit så glad och öppen sedan vi bestämde oss för skilsmässa. Haha! Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”
Då sticker det till ordentligt i mig. Han låter som han försöker övertyga sig själv om att det här är det bästa för alla parter.

De har varit tillsammans i nästan 23 år. Gifta har de varit i kanske 20 år. Det är längre än han var gift med min mamma. Och nästa år fyller han 70. Det kanske är det, att han fyller 70, som gör mig ledsen. För det är det jag blir, ledsen.

Det är två saker som jag kommer att komma ihåg från det här samtalet:
1) Inte en gång säger jag hur tråkigt jag tycker det är
2) “Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”

Hur står det till med läsningen

Kopierade denna lista från Me Hearties.
"The BBC apparently believes most people will have only read 6 of the 100 books here. Please copy and paste your bolded books read, italicized books as "want to read", and then sum up with a head count, so to speak. What does the list say about your reading habits?"

1. Pride and Prejudice - Jane Austen
   
2. The Lord of the Rings - JRR Tolkien
   
3. Jane Eyre - Charlotte Bronte
   
4. Harry Potter series - JK Rowling
   
5. To Kill a Mockingbird - Harper Lee
   
6. The Bible
   
7. Wuthering Heights - Emily Bronte
   
8. Nineteen Eighty Four - George Orwell
   
9. His Dark Materials - Philip Pullman
   
10. Great Expectations - Charles Dickens
    
11. Little Women - Louisa M Alcott
    
12. Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
    
13. Catch 22 - Joseph Heller
    
14. Complete Works of Shakespeare
    
15. Rebecca - Daphne Du Maurier
    
16. The Hobbit - JRR Tolkien
    
17. Birdsong - Sebastian Faulk
    
18. Catcher in the Rye - JD Salinger
    
19. The Time Traveller’s Wife - Audrey Niffenegger
    
20. Middlemarch - George Eliot
    
21. Gone With The Wind - Margaret Mitchell
    
22. The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
    
23. Bleak House - Charles Dickens
    
24. War and Peace - Leo Tolstoy
    
25. The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
    
26. Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
    
27. Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
    
28. Grapes of Wrath - John Steinbeck
    
29. Alice in Wonderland - Lewis Carroll
    
30. The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
    
31. Anna Karenina - Leo Tolstoy
    
32. David Copperfield - Charles Dickens
    
33. Chronicles of Narnia - CS Lewis
    
34. Emma - Jane Austen
    
35. Persuasion - Jane Austen
    
36. The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis
    
37. The Kite Runner - Khaled Hosseini
    
38. Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres*
    
39. Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
    
40. Winnie the Pooh - AA Milne
    
41. Animal Farm - George Orwell
    
42. The Da Vinci Code - Dan Brown*
    
43. One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
    
44. A Prayer for Owen Meaney - John Irving
    
45. The Woman in White - Wilkie Collins
    
46. Anne of Green Gables - LM Montgomery
    
47. Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
    
48. The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
    
49. Lord of the Flies - William Golding
    
50. Atonement - Ian McEwan
    
51. Life of Pi - Yann Martel
    
52. Dune - Frank Herbert*
    
53. Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
    
54. Sense and Sensibility - Jane Austen
    
55. A Suitable Boy - Vikram Seth.
    
56. The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
    
57. A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
    
58. Brave New World - Aldous Huxley
    
59. The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
    
60. Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
    
61. Of Mice and Men - John Steinbeck
    
62. Lolita - Vladimir Nabokov
    
63. The Secret History - Donna Tartt
    
64. The Lovely Bones - Alice Sebold
    
65. Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas*
    
66. On The Road - Jack Kerouac
    
67. Jude the Obscure - Thomas Hardy
    
68. Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
    
69. Midnight’s Children - Salman Rushdie
    
70. Moby Dick - Herman Melville
    
71. Oliver Twist - Charles Dickens
    
72. Dracula - Bram Stoker
    
73. The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
    
74. Notes From A Small Island - Bill Bryson
    
75. Ulysses - James Joyce
    
76. The Bell Jar - Sylvia Plath
    
77. Swallows and Amazons - Arthur Ransome
    
78. Germinal - Emile Zola
    
79. Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
    
80. Possession - AS Byatt.
    
81. A Christmas Carol - Charles Dickens
    
82. Cloud Atlas - David Mitchell
    
83. The Color Purple - Alice Walker
    
84. The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro
    
85. Madame Bovary - Gustave Flaubert
    
86. A Fine Balance - Rohinton Mistry
    
87. Charlotte’s Web - EB White
    
88. The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
    
89. Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
    
90. The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
    
91. Heart of Darkness - Joseph Conrad
    
92. The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
    
93. The Wasp Factory - Iain Banks
    
94. Watership Down - Richard Adams
    
95. A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
    
96. A Town Like Alice - Nevil Shute
    
97. The Three Musketeers - Alexandre Dumas
    
98. Hamlet - William Shakespeare
    
99. Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
    
100. Les Miserables - Victor Hugo
     

Lästa: 24/100
Vill läsa: 34/100
Slutsats: 24 % av böckerna lästa. 4 gånger bättre än BBC förutspått. Fast med tanke på hur länge jag levt och hur många böcker jag läst kommer jag inte att hinna med de 34 böckerna jag vill läsa. Nåväl, The Lovely Bones av Alice Sebold ligger på nattduksbordet redo att läsas så inom en snar framtis är en fjärdedel av böckerna på listan lästa.