Ghost town

Vi vaknar, äter frukost och undrar om vi ska gå och handla. Risken är att vi inte orkar senare. Biter ihop och beger oss. Lyckligtvis verkar det som de flesta redan har flytt staden. Vagnen blir snabbt fylld med goda saker.

Kommer hem och fyller kylskåpet. Gör oss kaffe, brer några smörgåsar och går ut. Hunden följer lyckligt med. Utflykt! Slår oss ned i gräset, mitt i stan. Och lyssnar på den sällsynta tystnaden som invaderar stan i takt med att den töms på midsommartörstande storstadsbor. Hunden skuttar glatt omkring, jagar pinnar och bollar innan den lugnar ned sig, lägger sig till rätta och tuggar lite gräs. Solen värmer. Molnen är än så länge få och gömmer solen bara kortare stunder. Kaffet tar slut och så gör även lusten att vistas ute. Väl hemma sjunker vi ned i soffan och ser ett avsnitt av kommisarie Lynley.

Skrubbar sedan potatis. Sill, gravad lax, potatis och kall öl avnjuts under en ivrig diskussion om 12 intellektuella som skrivit ett debattinlägg i DN. Magnum Temptation som efterrätt försätter mig i någon form av matslagstillstånd. Tröttheten anfaller mig och vi hamnar åter i soffan. Den här gången framför en av LK:s favoritactionfilmer: Bourne Ultimatum. Dags för en kvällstur med hunden. Går ut och det faller tunga droppar från skyn. Man hör både regnet när det faller mot vattnet och de egna stegen mot trottoaren. Inte ofta man gör det. Men på midsommarafton i storstan gör man det. Det är en säregen upplevelse att känna sig ensam här. Imorgon lär det vara ännu ödsligare. Kommer hem och jag bjuder LK på fruktsallad. Färsk ananas, honungsmelon, äpple, apelsin, blodgrape och lite banan med ett par skedar sorbet. Lyckat. Varför börjar Ben Hur klockan tolv? Inte slut förrän fyra, halvfem. Det får bli en annan gång. Vi håller på att somna båda två. Varför kämpa emot? God natt och sov gott!

Paris Bis - "Body and soul"

Trip of nostalgia...

16 juni 1963: Valentina Teresjkova

“Den 16 juni 1963 blev hon den första kvinnan i rymden när hon lyfte med rymdfarkosten Vostok 6 från kosmodromen i Bajkonur. Hon flög 48 varv i omloppsbana runt jorden under totalt två dygn, 22 timmar och 50 minuter. Teresjkovas rymdfärd är ännu i dag den enda genomförda rymdfärden med enbart kvinnlig besättning. Rymdfärden var den sista i Vostokprogrammet och den varade längre än alla dittills genomförda amerikanska rymdfärder tillsammans.” *

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Valentina_Teresjkova

“Everybody leaves, so please stay…”

Den har varit borta länge, men det hindrar inte att jag saknar den ändå.

Kommer särskilt ihåg ett av hennes inlägg där hon berättade för sin mamma om kärleken hon hade hittat. Och sen för sin bror, som inte hade misstänkt eller anat någonting. Och pappa som bara blev glad. Ett lyckligt utträde ur garderoben.

Hon skrev så fint. Jag tyckte verkligen om hennes blogg. Hon avslutade sin blogg med att skriva att eftersom hon nu hade hittat sin kärlek och livet hade inlett ett nytt kapitel så var det dags att avsluta den där bloggen. Saknar den. Henne också.

Laurence Olivier 1907-05-22 -- 1989-07-11

Någon gång i min ungdom, när jag var ungefär 12 år gammal, var jag hemma hos en kompis. Det var sent i augusti strax innan skolan skulle börja. Jag hade tillbringat hela dagen hos min kompis och vi hade badat och lekt. Eftersom jag skulle sova över hos honom åt vi middag tillsammans med hans föräldrar. Under middagen pratade vi film, eftersom vi båda var väldigt filmintresserade. Då nämnde hans föräldrar att det gick en klassiker på TV senare samma kväll och ville vi fick vi gärna se den. Det var en thriller från 1940. Vi var något tveksamma. Thriller från 1940? Kunde det vara något? Hans pappa tyckte definitivt att vi skulle se den. Nåväl, om den inte var bra kunde vi ju alltid göra något annat.

Mörkret hann lägra sig utanför innan filmen började. Så började vi titta. Långt innan filmen var slut satt jag och min kompis uppflugna på soffkanten, tryckta mot väggen, med ögon stora som tefat. Vi var helt fast. Vi kunde inte förstå att vi blev så skräckslagna av en gammal film.

Men har man att göra med Laurence Olivier, Joan Fontaine och Alfred Hitchcock så kan man bli påverkad än idag. Filmen var "Rebecca" [1940] i regi av just nämnde Hitchcock. En intressant detalj som jag inte uppmärksammat förrän i vuxen ålder är att Joan Fontaines rollkaraktär inte har något namn i filmen. Och så är det tydligen också i romanen, som filmen bygger på.

Laurence Olivier skulle, precis som Katherine Hepburn, ha fyllt 102 år idag.

"Did you see me coming?"

I'm in love again...

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

You don't have to be in Who's Who
to know what's what
You don't have to be a high flier
to catch your slot
The night we met was cold and wet
I needed a drink or two
I saw you standing there and I knew
I'd like to be loved by you

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

You don't have to be what's what
to know who's who
You don't need the DNA
to find the proof
Then and there my life made sense
You were the evidence

Chorus
Did you see me coming
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

Did you see me coming
I thought I'd have to make
All of the running
I was all yours to take

Bridge
I'm not superstitious
Or really religious
Just to thyself be true
But now I think I'm starting
to believe in fate
Because it delivered you

Chorus
Did you see me coming?
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just two of us

Did you see me coming?
I thought I'd have to make
All of the running
I was all yours to take

Did you see me coming?
Was I that obvious
For all of a sudden
There were just the two of us

Paradoxal rasist…

Jag tror att jag är rasist. Funderar på det ibland. Men det är när händelser, som det som hänt RFSL:s ordförande Sören Juvas, inträffar som jag verkligen funderar på det.

Jag läser DN:s och SvD:s nyhetsrapportering på nätet. Man skulle nu kunna ge sig in i en diskussion om källkritik och vad som “egentligen” har hänt och så vidare. Det tänker jag inte göra utan jag sväljer utan att blinka det som Ulrika Westerlund, vice förbundsordförande för RFSL säger till DN. Nämligen att de misstänker att polisen, eller personer som informerats av polisen om Juvas läggning, ligger bakom misshandeln.

Begrepp som “människors lika värde” och “likhet inför lagen” med flera, bubblar upp till ytan inom mig och öppnar adrenalinkanalerna och en liten, jämn ström rinner ut i kroppen. Längst ned efter artiklarna om Juvas finns det en liten klickbar rubrik som heter “BLOGGAT OM ARTIKELN”. Här hittar jag länken som definitivt får mina adrenalinfördämningar att rämna totalt: “Ojdå, vad synd det är om Sören Stören”.

Länken för mig till en blogg som heter Muhammedbilder & Co. En för mig skrämmande uppvisning i homofoba, invandrarfientliga och islamofoba åsikter. Jag tänker inte gå in på vad som skrivs på denna sida, den hugade får själv leta upp sidan och ta reda på vad som står där. Men det är här, när jag läser dessa texter, som min rasism slår till. Jag känner att jag anser att dessa människor är lägre stående individer. Jag äcklas av deras åsikter och jag blir rent ut sagt förbannad att de över huvud taget existerar.

När den första upprördheten har lagt sig inser jag min paradoxala hållning till dessa individer och deras åsikter. Att vara för åsiktsfrihet är att vara för att alla åsikter ska få finnas, även de man inte håller med. Denna del har jag ganska lätt att ta till mig och inse att det är rätt. Att anse att alla människor har lika värde, innebär att tycka att alla har lika värde. Den delen har jag desto svårare med. Jag tycker att människor som inte tycker att alla har lika värde, som tycker att “avvikare” får skylla sig själva – det vill säga rasister - inte har samma värde som andra människor. Det vill säga, jag är också en rasist.

Men jag är ju bättre, försöker jag. Jag tycker ju att alla människor är lika mycket värda. Fast då inte rasister som tycker att... Fan också!

Finns det inte ett avsnitt i Nya testamentet som handlar om att vända andra kinden till? Borde kanske läsa på lite om det...

UPDATE: Länken till bloggen har tagits bort både från DN:s och SvD:s hemsidor.

“Life is hard. After all, it kills you.”

Idag är det 102 år sedan hon föddes. Katharine Hepburn. 12 maj, 1907 i Hartford, Connecticut, USA .

 

The Ice Storm...

Kvällen börjar så bra. Han jobbar inte så sent, utan kommer hem relativt tidigt. De äter middag tillsammans, sitter och pratar. Sedan ser de en film tillsammans. Han tar kvällsrastningen med hunden.
När han kommer in igen vill han ta ett glas vin till. Hon med. Han häller upp två glas, lägger upp några kex och tar fram en ost. Med detta på brickan går han till TV:n. Hon har fastnat framför Ang Lee:s "The Ice storm", som just då går på någon kanal. Han ber henne stänga av eller byta kanal, för han vill helst se hela filmen; dessutom från början och utan reklaminslag. Hon håller med och stänger av.
"Vill du se något annat?" undrar han.
"Ja, jag tror det... Du då? Jag är nog egentligen för trött."
Han spanar bort mot filmhyllan. Det finns mycket att välja emellan.
"En Bond-film kanske?" säger han efter en stund.
"Ja, det blir alldeles perfekt. Precis lagom för mig. Då kan jag sitta här och sova till den."
Han ska precis till att resa sig upp, då hon säger:
"Vi kan strunta i film och ha sex istället...?"
Ångesten griper tag i honom med sina iskalla klor.
"Saknar du inte sex?" undrar hon.
Han är tyst och stirrar tomt framför sig. Efter en stund säger han:
"Svårt att sakna något man inte har någon lust till..."
Det är inte lätt att säga och det är antagligen inte lätt att höra heller.
"Är det helt borta?"
"Jag kan ibland tänka att det vore mysigt, men det finns ingen lust... Jag känner mig så misslyckad, alltid ledsen, inget samliv."
Det blir tyst. Minuterna går.
"Är du aldrig glad?"
"Det händer..."

Det blir tyst igen. Minuterna går. Betydligt fler den här gången.
"Jag kan uppenbarligen inte göra någonting för att hjälpa dig. Jag försöker... Jag vet inte vad jag försöker! Jag tjatar om semester, jag tjatar om att träffa vänner! Jag vill skapa någonting med dig!"
Hon är arg, kanske frustrerad. Han vet inte. Han blir - som vanligt - ännu ledsnare och ännu tystare.
"Jag går och lägger mig. Kom in och säg godnatt innan du går och lägger dig!"
Han sitter kvar en lång stund. Han hör henne göra sig i ordning för natten, barfota steg mot parkettgolvet. Så med ens blir det tyst. Han går in till henne. Det ser ut som om hon har somnat. Han släcker hennes lampa.
"Är livet bara hemskt för dig?" frågar hon i mörkret.
"Nej."
"Men..."
"Vi kan fortsätta prata imorgon. Inte nu."
"Jag älskar dig, massor!"
"Och jag älskar dig."

Han går ut därifrån och stänger dörren efter sig. Han känner sig inte övertygad. Inte av hennes ord. Ännu mindre av sina egna.

På bordet står två glas vin, orörda. Han tar dem och går till köket. Precis när han ska hälla ut dem i vasken tvekar han. Han håller glasen i handen, väger dem och sveper sedan båda två. Ställer ned det ena glaset, tar med sig det andra och fyller på det ur boxen som står i hyllan bredvid skafferiet. Två glas senare är smärtan i bröstet bedövat, något i alla fall. Han vet att imorgon kommer det inte att kännas bra, men just nu skiter han i det.
Kvällen började så bra, och den har just slutat riktigt, riktigt dåligt.

"Stay close to the candles. The stairway can be... treacherous..."

Cloris Leachman fyller 83 idag. Hon som spelar Frau Blücher.