För mycket...

På ett av mina tidigare jobb var en av mina kollegors kille någon form av discjockey som hade “rätt” musiksmak. Han kände de “rätta” personerna, hade de “rätta” kontakterna och så vidare. Vi pratade musik en gång och han gjorde klart att en av de artisterna jag en gång hade tyckt om, var som ett bojsänke för min övriga musiksmak. Den artisten avslöjade hur jag såg på annan musik och vad jag än tyckte om för musik och vilka artister jag än uppskattade, skulle jag inte göra det på “rätt” sätt. Needless to say, vi pratade inte fler gånger.

Nåväl, efter det samtalet – och med fler år på nacken än vad jag hade då – har jag mer och mer slutat att bry mig om vad folk tycker om min musiksmak. Att kunna säga vad som är rätt eller fel musik handlar om makt, tror jag. Musiken jag tycker om gör mig lycklig och bättre till mods. Så varför skulle jag då förneka den? Enkelt, eller hur?

Ah, men säg den princip som är helt vattentät och håller i alla lägen. Häromdagen är jag på väg till jobbet. Jag slinker in på Pressbyrån för att köpa en macka. Grabbar tag i en kycklingbaguette i kyldisken och går till kassan. Tar ur mina in-ears ur öronen, lämnar fram baguetten till kassörskan och öppnar min väska för att ta fram plånboken. När jag letar efter plånboken lyckas jag samtidigt dra ur kontakten från min mobiltelefon - vilken är den apparat jag använder som musikspelare – och ur telefonen, på allt annat än diskret volym, strömmar musik som jag just då helst av allt skulle vilja slippa bli förknippad med. Kassörskan stirrar på min väska, sedan på mig, sedan på väskan igen och plötsligt klyver ett stort brett leende hennes ansikte och hon säger:

“27 kronor, tack! Vill du ha en påse?”

Jag känner att jag blir pionröd i ansiktet och mumlar något om att jag har väskan och att den nog får plats där. Snabbt trycker jag ner baguetten i väskan och skyndar mig ut därifrån. När jag kommer till jobbet frågar de om jag har sprungit, jag ser ju lite röd ut i ansiktet.

“Jo, jag fick lite bråttom på slutet...”

Jobbigt att komma till insikten att jag ändå inte riktigt kan stå för all musik jag tycker om. Låten? Ja, här är den...

Too much?

* PK= politiskt korrekt

Som H.C. Andersen, fast tvärtom...

Hon är inte ensam om att lida av hennes hjärnskada...

Lågt?

Ja.

Lauren Bacall, 1924-09-16

Cool lady fyller år idag. 85 närmare bestämt.


"You know how to whistle, don't you, Steve? You just put your lips together and... blow."

Sleepy Hollow

Jag har börjat cykla en omväg hem på kvällarna för att få lite motion. Första kvällen jag tog denna omväg tyckte jag att det var ovanligt mycket cyklister utan lyse på cyklarna. Det borde ju egentligen inte spela någon roll eftersom jag bara cyklar i innerstan och bara på cykelbanor. Men eftersom solen nu går ned en bra stund innan jag börjar bege mig hemåt så är det mörkt när jag sätter mig på cykeln. Den nogräknade invänder nu och påpekar att Stockholms innerstad är ju väl upplyst. Ah, men ge dig då ut på cykel efter mörkrets inbrott och det enda som skola bliva upplyst är du!

Dags för lite Verbalsk vetenskap. Jag började att räkna hur många cyklar som var utan lyse, både mötande, passerande och dem jag cyklade om. Och resultatet visade sig vara smått otroliga 2/3 av cyklarna som är utan lyse. Nu cyklar jag bara i innerstan så det är bara där jag har räknat. Och helt vetenskapligt är det väl inte heller. Men det ger en fingervisning om hur det står till med cyklisternas upplysning. Framför allt så syns cyklister verkligen uselt utan lyse. Även i innerstan.

Fler än en gång har jag mött cyklister i bredd, antingen diskuterandes något eller med ögon bara för varandra, som tar hela cykelbanans bredd i anspråk. Eftersom de inte har haft upplysning på sina cyklar så har det resulterat i häftiga inbromsningar. Jag kanske cyklar för fort men hade de haft lampor på sina cyklar hade jag kunnat anpassa farten och dessutom signalerat i god tid att jag var i ankommande.

Cykelhjälm, då? Det är upp till var och en att bära hjälm eller inte. Att det är idiotiskt att vara utan det är ju självklart. Det var som en släkting sa när hon såg cyklister utan hjälm: “Det är bara tomma lador som inte behöver något tak.”

Tillbaka x 3

Kom hem för tio dagar sen. Haft tre veckor semester. En av de bästa semestrarna på flera år. Indien? USA? Italien? Grekland? Nej, jag har  bara varit på landet. Veckorna innan jag gick på semester bytte jag medicin. Citalopram och cipralex är nu ett minne blott. Trycket över bröstet har försvunnit och det känns bra att leva. Detta byte av medicin är ett lyckokast och har definitivt påverkat semestern.

Näsan är nu ovanför vattenytan och inga kallsupar. Dags att hitta ett nytt jobb.

Ghost town

Vi vaknar, äter frukost och undrar om vi ska gå och handla. Risken är att vi inte orkar senare. Biter ihop och beger oss. Lyckligtvis verkar det som de flesta redan har flytt staden. Vagnen blir snabbt fylld med goda saker.

Kommer hem och fyller kylskåpet. Gör oss kaffe, brer några smörgåsar och går ut. Hunden följer lyckligt med. Utflykt! Slår oss ned i gräset, mitt i stan. Och lyssnar på den sällsynta tystnaden som invaderar stan i takt med att den töms på midsommartörstande storstadsbor. Hunden skuttar glatt omkring, jagar pinnar och bollar innan den lugnar ned sig, lägger sig till rätta och tuggar lite gräs. Solen värmer. Molnen är än så länge få och gömmer solen bara kortare stunder. Kaffet tar slut och så gör även lusten att vistas ute. Väl hemma sjunker vi ned i soffan och ser ett avsnitt av kommisarie Lynley.

Skrubbar sedan potatis. Sill, gravad lax, potatis och kall öl avnjuts under en ivrig diskussion om 12 intellektuella som skrivit ett debattinlägg i DN. Magnum Temptation som efterrätt försätter mig i någon form av matslagstillstånd. Tröttheten anfaller mig och vi hamnar åter i soffan. Den här gången framför en av LK:s favoritactionfilmer: Bourne Ultimatum. Dags för en kvällstur med hunden. Går ut och det faller tunga droppar från skyn. Man hör både regnet när det faller mot vattnet och de egna stegen mot trottoaren. Inte ofta man gör det. Men på midsommarafton i storstan gör man det. Det är en säregen upplevelse att känna sig ensam här. Imorgon lär det vara ännu ödsligare. Kommer hem och jag bjuder LK på fruktsallad. Färsk ananas, honungsmelon, äpple, apelsin, blodgrape och lite banan med ett par skedar sorbet. Lyckat. Varför börjar Ben Hur klockan tolv? Inte slut förrän fyra, halvfem. Det får bli en annan gång. Vi håller på att somna båda två. Varför kämpa emot? God natt och sov gott!

Paris Bis - "Body and soul"

Trip of nostalgia...

16 juni 1963: Valentina Teresjkova

“Den 16 juni 1963 blev hon den första kvinnan i rymden när hon lyfte med rymdfarkosten Vostok 6 från kosmodromen i Bajkonur. Hon flög 48 varv i omloppsbana runt jorden under totalt två dygn, 22 timmar och 50 minuter. Teresjkovas rymdfärd är ännu i dag den enda genomförda rymdfärden med enbart kvinnlig besättning. Rymdfärden var den sista i Vostokprogrammet och den varade längre än alla dittills genomförda amerikanska rymdfärder tillsammans.” *

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Valentina_Teresjkova

“Everybody leaves, so please stay…”

Den har varit borta länge, men det hindrar inte att jag saknar den ändå.

Kommer särskilt ihåg ett av hennes inlägg där hon berättade för sin mamma om kärleken hon hade hittat. Och sen för sin bror, som inte hade misstänkt eller anat någonting. Och pappa som bara blev glad. Ett lyckligt utträde ur garderoben.

Hon skrev så fint. Jag tyckte verkligen om hennes blogg. Hon avslutade sin blogg med att skriva att eftersom hon nu hade hittat sin kärlek och livet hade inlett ett nytt kapitel så var det dags att avsluta den där bloggen. Saknar den. Henne också.

Laurence Olivier 1907-05-22 -- 1989-07-11

Någon gång i min ungdom, när jag var ungefär 12 år gammal, var jag hemma hos en kompis. Det var sent i augusti strax innan skolan skulle börja. Jag hade tillbringat hela dagen hos min kompis och vi hade badat och lekt. Eftersom jag skulle sova över hos honom åt vi middag tillsammans med hans föräldrar. Under middagen pratade vi film, eftersom vi båda var väldigt filmintresserade. Då nämnde hans föräldrar att det gick en klassiker på TV senare samma kväll och ville vi fick vi gärna se den. Det var en thriller från 1940. Vi var något tveksamma. Thriller från 1940? Kunde det vara något? Hans pappa tyckte definitivt att vi skulle se den. Nåväl, om den inte var bra kunde vi ju alltid göra något annat.

Mörkret hann lägra sig utanför innan filmen började. Så började vi titta. Långt innan filmen var slut satt jag och min kompis uppflugna på soffkanten, tryckta mot väggen, med ögon stora som tefat. Vi var helt fast. Vi kunde inte förstå att vi blev så skräckslagna av en gammal film.

Men har man att göra med Laurence Olivier, Joan Fontaine och Alfred Hitchcock så kan man bli påverkad än idag. Filmen var "Rebecca" [1940] i regi av just nämnde Hitchcock. En intressant detalj som jag inte uppmärksammat förrän i vuxen ålder är att Joan Fontaines rollkaraktär inte har något namn i filmen. Och så är det tydligen också i romanen, som filmen bygger på.

Laurence Olivier skulle, precis som Katherine Hepburn, ha fyllt 102 år idag.