En gång spelade vi fotboll mot en annan klass på lunchrasten. Jag kommer inte ihåg om det var jämt eller inte, men plötsligt ringde det och det var dags att gå in. Den andra klassen sprang direkt mot ingången. Min våldsamma klasskamrat bara tittade förvånat på dem. Sen skrek han:
"Sista målet vinner!"
Någon av dem ropade att de måste till lektionen nu. Då grep min klasskamrat tag i en stackare som hade kommit lite på efterkälken, tryckte ed honom på marken och satte sig grensle över honom.
"Då får vi väl skriva maskin på dig istället!"
Han dunkade hårt i pojkens bröstkorg som om han skrev maskin med knytnävarna. När han hade 'skrivit' klart tryckte han in sina knutna nävar i den liggande pojkens kinder från var sitt håll och vred dem hårt fram och tillbaka. Vi andra kom framspringande och sa till honom:
"Vi måste också gå in. Låt honom vara."
Han reste sig upp och den nu vettskrämda pojken rusade upp och sprang så fort han kunde därifrån.
"Din jävla fegis! Hälsa din klasskamrater att de är lika fega de!"
Vi fattade ingenting. Vi pratade om det senare den dagen när vi gick hem och vi förstod ännu mindre ju mer vi pratade om det. När jag nästa dag såg pojken han hade gett sig på, skämdes jag. Jag visste inte hur jag skulle ha kunnat agera annorlunda, men jag skämdes ändå för att jag inte gjort något. Han tittade med på oss andra med något som liknade avsmak.
Kent var bäst på allt vad idrott hette. Och han tvekade inte en sekund för att fuska så att han framstod i bättre dager. Jag kommer särskilt ihåg en gång när han hade fått ett tidtagarur och han bestämde att vi skulle springa runt skolan på tid. Vi var 4 eller 5 stycken och vi sprang en och en. De som inte sprang sätt bredvid honom. Han tryckte igång tidtagaruret, väntade 7-8 sekunder och sa sedan klara färdiga gå. Sedan när han själv sprang såg han till att vi inte fuskade. Alla visste men ingen sa något, ingen protesterade.
En dag kom han till skolan med något konstigt bakom örat. När jag tittade närmare såg jag vad det var:
"Har du stearin bakom örat?"
Jag såg att han blev skrämd för en bråkdel av en sekund. Men den byttes snabbt till den där jag-ska-fan-slå-dig-på-käften-blicken och under en kort stund var jag övertygad om att jag skulle få stryk. Men av någon anledning skämtade han snabbt bort det och vi nämnde det inte mer. Men jag kunde inte släppa det, för jag kunde inte förstå hur man kunde få stearin bakom örat. Det var först många år senare när minnet av händelsen dök upp igen som jag fick en ilande känsla i maggropen; han var antagligen utsatt för en ganska utstuderad misshandel hemma. Det vet jag ju inte med säkerhet och på ett sätt är det orättvist av mig att påstå det. Men jag tror att det var på det sättet det var. Dels var det hans ständiga våldsamma raseriutbrott, som det ibland var svårt att förstå vad som hade triggat igång dem. Dels var det hans besatthet i att vara bäst, som ledde till att han allt som oftast fuskade till sig bättre resultat.
Jag slutade i den klassen efter 3:an. Jag återsåg Kent en gång ungefär 8 år senare. Vi gick båda på gymnasiet. Det var efter en konsert som vi stötte på varandra. Jag tyckte det var konstigt att prata med honom; vi kände varandra men ändå inte. Jag kommer ihåg att jag var sugen på att fråga honom om stearinet bakom örat, men jag gjorde det inte. Det skulle nog vara opassande nu också. Men jag undrar ändå...
--------------------------------------------------------------
Ovi Mail: Making email access easy
http://mail.ovi.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar