364 andra dagar

Anna Nio skriver om "Alla hjärtans dag”. En dag där kanske inte alla hjärtan är med. Ett bra inlägg om det kommersiella med dagen, och även andra dagar. Hon skriver bra hon. Alltid, tycker jag.

Det som verkligen berörde mig var det hon berättade om sin pappa. Han ställde en ros på hennes rum med orden: "Jag tänkte att du kanske behövde det". Det kom mig att tänka på min pappa. Inte för att det påminde om honom att göra så där, utan för att han aldrig har varit sådär.

“Det finns ju 364 andra dagar på året som man kan få, ge, eller göra nånting fint.” skriver Anna Nio i en kommentar.
Ungefär två år efter att mina föräldrar hade skiljts, sjönk antalet gånger som jag och min pappa hörde av varandra, dramatiskt. Han ringde ungefär kanske två gånger om året och jag ringde honom ungefär lika mycket. Det var alltid en särskild dag som jag ringde honom varje år. Under några år från det jag var tolv till det jag fyllde 19 glömde han bort min födelsedag och jag fick ringa och påminna honom om det.

Första gången jag ringde upp honom på min födelsedag hade jag väntat in i det sista på att han skulle ringa. När han svarade så blev han lite förvånad över att jag ringde så pass sent:
”Vad vill du då, gubben?”
”Jag fyller år idag.”
Jag kommer inte ihåg vad han svarade. Jag kommer bara ihåg att mina ögon blev grumliga och att jag kämpade som f-n med att hålla tillbaka gråten. Han kunde ha låtit bli att ringa resten av året bara han hade kommit ihåg min födelsedag.

Här sitter jag nu, 31 år senare, och blir ledsen igen. Samtidigt som jag tycker synd om honom som snart ska fylla 70 år och ska skilja sig igen. Det är inte lätt att vara människa.

“Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”

Min pappa ringde mig ikväll. Han undrade hur det var med mig och jag kunde konstatera att jag har hostat sedan strax före nyår men att det är på bättringsvägen. Han undrade hur det var på jobbet, om jag vantrivdes lika mycket som förut. Nej, jag har nog börjat vänja mig, tyvärr. Orkar liksom inte ta tag i det här med jobbsökande.

Och då plötsligt, liksom bara i förbifarten säger han:
“Jag och E ska gå våra egna vägar, men det kanske du har hört?”
Jag blir bara tyst. Bara formuleringen i sig är krystad, som om han inte riktigt vill ta det i sin mun. Han börjar prata om andra saker nästan omgående. Jag avbryter honom:
”Ska ni skilja er?”
”Ja, det var liksom bäst.”
Och så berättar han hur det har gått till, hur det har växt fram, hur det kommer att bli osv.
”Hon har blivit så glad och öppen sedan vi bestämde oss för skilsmässa. Haha! Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”
Då sticker det till ordentligt i mig. Han låter som han försöker övertyga sig själv om att det här är det bästa för alla parter.

De har varit tillsammans i nästan 23 år. Gifta har de varit i kanske 20 år. Det är längre än han var gift med min mamma. Och nästa år fyller han 70. Det kanske är det, att han fyller 70, som gör mig ledsen. För det är det jag blir, ledsen.

Det är två saker som jag kommer att komma ihåg från det här samtalet:
1) Inte en gång säger jag hur tråkigt jag tycker det är
2) “Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”