Det som verkligen berörde mig var det hon berättade om sin pappa. Han ställde en ros på hennes rum med orden: "Jag tänkte att du kanske behövde det". Det kom mig att tänka på min pappa. Inte för att det påminde om honom att göra så där, utan för att han aldrig har varit sådär.
Ungefär två år efter att mina föräldrar hade skiljts, sjönk antalet gånger som jag och min pappa hörde av varandra, dramatiskt. Han ringde ungefär kanske två gånger om året och jag ringde honom ungefär lika mycket. Det var alltid en särskild dag som jag ringde honom varje år. Under några år från det jag var tolv till det jag fyllde 19 glömde han bort min födelsedag och jag fick ringa och påminna honom om det.
Första gången jag ringde upp honom på min födelsedag hade jag väntat in i det sista på att han skulle ringa. När han svarade så blev han lite förvånad över att jag ringde så pass sent:
”Vad vill du då, gubben?”
”Jag fyller år idag.”
Jag kommer inte ihåg vad han svarade. Jag kommer bara ihåg att mina ögon blev grumliga och att jag kämpade som f-n med att hålla tillbaka gråten. Han kunde ha låtit bli att ringa resten av året bara han hade kommit ihåg min födelsedag.
Här sitter jag nu, 31 år senare, och blir ledsen igen. Samtidigt som jag tycker synd om honom som snart ska fylla 70 år och ska skilja sig igen. Det är inte lätt att vara människa.
3 kommentarer:
Pappor är en säregen art, särskilt de av gamla gardet. Förr i tiden (och nu menar jag inte medeltiden eller så) skulle ju inte pappor vara så mjuka, inte som dagens småbarnsfarsor "får" och "bör" vara, om du förstår. Jag tror att det inte är så många pappor från förr som klarat av att vara riktiga pappor åt sina barn, tråkigt nog.
Ens föräldrar är alltid ens föräldrar, så det är knappast nåt konstigt med att söka deras uppskattning och kärlek hela livet. Men om man inte kan få det så bör man, för sitt eget hjärtas skull, lägga mer av sin egen kärlek på andra människor i ens värld, människro som uppskattar den och besvarar den. Jag menar inte att man ska glömma sina förädrar, men inte hoppas på mirakel heller. Människan gör sällan helomvändningar.
Och tack för alla fina ord, jag blir ju generad! :)
Åh ditt inlägg gör lite ont i hjärtat. Faktiskt. Kram
Bli inte generad, Anna. Jag tycker du är värd fler och bättre än vad jag kan åstadkomma.
Ninde, kram tillbaka.
Skicka en kommentar