“Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”

Min pappa ringde mig ikväll. Han undrade hur det var med mig och jag kunde konstatera att jag har hostat sedan strax före nyår men att det är på bättringsvägen. Han undrade hur det var på jobbet, om jag vantrivdes lika mycket som förut. Nej, jag har nog börjat vänja mig, tyvärr. Orkar liksom inte ta tag i det här med jobbsökande.

Och då plötsligt, liksom bara i förbifarten säger han:
“Jag och E ska gå våra egna vägar, men det kanske du har hört?”
Jag blir bara tyst. Bara formuleringen i sig är krystad, som om han inte riktigt vill ta det i sin mun. Han börjar prata om andra saker nästan omgående. Jag avbryter honom:
”Ska ni skilja er?”
”Ja, det var liksom bäst.”
Och så berättar han hur det har gått till, hur det har växt fram, hur det kommer att bli osv.
”Hon har blivit så glad och öppen sedan vi bestämde oss för skilsmässa. Haha! Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”
Då sticker det till ordentligt i mig. Han låter som han försöker övertyga sig själv om att det här är det bästa för alla parter.

De har varit tillsammans i nästan 23 år. Gifta har de varit i kanske 20 år. Det är längre än han var gift med min mamma. Och nästa år fyller han 70. Det kanske är det, att han fyller 70, som gör mig ledsen. För det är det jag blir, ledsen.

Det är två saker som jag kommer att komma ihåg från det här samtalet:
1) Inte en gång säger jag hur tråkigt jag tycker det är
2) “Man ska ju inte hindra någon från att vara lycklig, eller hur?”