Hon kommer aldrig mer hit igen...

Jag kommer till jobbet och möts av en storgråtande M.
"Men, vad är det?"
"Har du inte hört?" hulkar hon fram.
"Vad?"
"N är död!"
Jag hör orden. Jag registrerar dem, men jag tar inte in dem på en gång. Sen är det som hjärnan går igång på högvarv. Vad har hänt? En olycka? Hjärtinfarkt? Stroke? Det känns som jag tänker massor och går igenom en mängd olika scenarier. Då säger M:
"Hon har blivit knivhuggen till döds och hennes man är anhållen."
Det scenariot fanns inte bland de som flashade förbi för mitt inre. Världen stannar och allt verkar ta en paus. Min hjärna slår av och säger till mig: Sorry, men det här kan jag inte ta in.
M börjar gråta hulkande. Jag kramar om henne hårt.

En stund senare står större delen av personalgruppen samlade och en av cheferna säger:
"Det kommer inte att vara som vanligt idag. Som en del av er redan vet så har N blivit bragt om livet. Hennes man är gripen."
Det är ungefär så långt jag hör. M står tryckt mot mitt bröst och bara skakar och hulkar.

Dagen passerar som i ett töcken. Glimtar av värme när folk kramar om varandra och försöker att förstå. En del har redan pusslet klart för sig, andra försöker lägga det. Hur kunde det hända? Hade det pågått misshandel länge? Mördad av sin egen man?

När jag kommer hem på kvällen har jag inte fällt en tår på hela dagen, men i kroppen känns det som om jag har gråtit flera timmar i sträck.

Dagen efter är det som om verkligheten hinner ikapp mig. Vi har återigen ett stort möte med nästan hela personalen. Strax innan det drar igång så står jag och tittar på alla de församlade och då slår det mig med full kraft; hon kommer aldrig mer hit igen... Tårarna rinner utmed kinderna och allt känns bara fruktansvärt.

Det kommer att bli bättre, jag vet det. Men nu så är det bara svart.