"Va!? Har du låst!?"
Jag svarade inte.
"Haha! Jag hör hur det strilar!"
Jag tyckte det var lite jobbigt så jag riktade strålen ut mot kanten av toaletten istället.
"Haha! Jag hör i alla fall!" skrattade min kompis utanför.
Jag tyckte det hela var väldigt jobbigt. Inte blev det bättre av att jag hörde hur han började pilla på låset med en skruvmejsel. Jag blev jättestressad men hann ändå bli klar innan han fick upp låset. När jag vände mig om stod han där i den öppna dörren, med en skruvmejsel i hand och skrattade.
"Hahaha! Fick du bråttom, va!?"
Jag tyckte inte det var kul men log ändå något slags halvsnett leende, för det skulle dröja innan jag kom därifrån och jag ville inte göra situationen värre än den redan var. Onödigt att lägga till, men jag träffade honom aldrig hemma hos honom igen.
Efter den händelsen så började jag att alltid känna på dörren när jag gick på toaletten för att försäkra mig om att den var låst. Några månader gick och en ny incident inträffade. Den här gången var det dock inte jag som råkade ut för det, utan en annan klasskamrat.
Vi gick på en skola som var byggd någon i början av 1900-talet. Det var högt i tak i alla skolans rum. Så även på toaletterna, vilket gjorde dem till ett märkligt utrymme. De var kanske 1,5 meter långa och cirka 1 meter breda och nästan 4 meter höga. Och det var i ett sådant utrymme min klasskamrat råkade ut för ett 'skämt'. Han gick på toaletten och satt väl där en stund och när han kom ut så stod ett gäng från en parallellklass och skrattade.
"Hahaha! Märkte du inte Jocke!?"
Han tittade in och såg ingen. Sen hörde han ett gapflabb och tittade upp. Där, ungefär 2½ meter upp, satt Jocke och garvade. Han hade tagit spjärn med benen och ryggen och satt obehindrat där och tyckte att han var rolig. Min klasskompis skrattade han med. Han tyckte också att det hela var ganska roligt. Han tillhörde 'de balla' i min klass och var ganska bra kompis med gänget i den andra klassen. Jag däremot fick halvt panik när jag hörde talas om det. Efter det började jag, förutom att alltid känna på handtaget för att försäkra mig om att det var låst, dessutom att titta upp i taket för att försäkra mig om att det inte satt någon ovanför mig. Och det är något jag har fortsatt med sedan dess.
Det är inget jag funderar över att jag gör; jag gör det automatiskt. Jag går in, låser dörren, känner på handtaget och tittar sedan upp i taket. Men för ett par år sedan var jag på en offentlig toalett som fick mig att börja fundera på vad jag gjorde. Fram till dess hade toaletternas låsfunktion sett ut så här:
Jag låser med vredet och känner på handtaget om det verkligen är låst. Men på denna offentliga toalett fanns denna låsfunktion:
Jag låser med handtaget...? Men om jag nu vill känna efter att det verkligen är låst, hur gör jag då? Plötsligt kom det över mig vad jag hade gjort i alla dessa år. Det var ju något slags nojjigt beteende. Jag försökte sluta men det gick inte. Nu bryr jag mig inte längre, jag gör den här 'nöd-vändiga' dansen varje gång jag går på toaletten. Det är ju ingen som ser att jag gör den och jag blir ju lugnare av det så varför skulle jag sluta nu. I-landsproblem kanske... Jag vet inte. Tycker ändå att det är intressant att det fortfarande förföljer mig; två händelser inom loppet av några månader när jag var tio år gammal. Undrar om jag har utsatt andra för saker som påverkar dem än idag? Det kan få mig illa till mods...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar