Jag sitter och letar på Annes blogg efter ett inlägg hon skrivit för ett tag sedan. Hittar inte just det, men snubblar över ett annat - Att följa sitt hjärta.Jag blir träffad av följande:
"De tvingade henne att ifrågasätta sina val och det finns inget som är mer effektivt än att våga ställa de svåra frågorna. Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag på väg? [...] Det handlar om att följa hjärtat, att lita på det man tycker om och mod att våga följa det. Mod att fortsätta även om det misslyckas och brister, för det som en gång gjorde ont förändras långsamt till styrka. Själva ifrågasättandet skärper fokus. Men sannolikheten att man lyckas är redan otroligt mycket bättre eftersom tron kommer inifrån hjärtat. Det kommer lysa genom arbetet och få det att skimra och det min vän gör hela skillnaden."
Är det bara mod det handlar om? Ja, kanske är det så.
Jag trodde att jag visste vem jag var förut.
Idag, sju år efter diagnosen depression och ungefär två och ett halvt tusen tabletter antidepressiva mediciner, vet jag inte vem jag är längre. Än mindre vad jag vill. "Det handlar om att följa hjärtat". Missförstå mig inte nu, jag är inte ute efter att dissa Anne eller hennes inlägg. Jag blev väldigt berörd av det för det träffade där det gör som mest ont i mig; i de pulveriserade resterna av mitt hjärta. Svårt att följa något som är trasigt.Hur ska miljön se ut där man ska våga, våga att misslyckas, våga så det brister? "Själva ifrågasättandet skärper fokus." Jag ifrågasätter mig själv, ständigt; jag ifrågasätter allt jag gör, allt jag tänker. Känner att jag saknar fokus helt och hållet. Men å andra sidan är det ett ifrågasättande utan mål, bara destruktivt...
Vi är ensamma i livet. Vi kan ha massor av vänner runt omkring oss, ett stort umgänge, men vi är ändå ensamma i livet. Vi kan bara leva livet själva, eller låta bli att leva det. Valet att göra det ena eller det andra är bara vårt eget, det kan vi inte överlåta åt någon annan."Rosebud..."
4 kommentarer:
"Vi är ensamma i livet. Vi kan ha massor av vänner runt omkring oss, ett stort umgänge, men vi är ändå ensamma i livet."
Så svårt. Så sant. Var och en måste vandra själv. Ingen kan bära någon annan. Men har man tur kan man få trevligt sällskap på vägen som gör stegen lite lättare även i livets uppförsbackar.. :)
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Ibland tänker vi högt, som bloggandet ofta är och jag kan bara utgå från mig själv. Jag tror inte att jag kommer vakna en dag och veta precis vem jag är och vad jag vill göra resten av livet. Jag kan bara lita på vad jag känner nu, vad jag vill göra nu.
Att istället bestämma sig för att prova en sak och gå in i det. Man kan alltid göra något annat om det inte funkar och besluten blir mindre avgörande, lättare att ta.
Ninde: Ja, trevligt sällskap skadar aldrig. Kul att du finns här just nu.
Anne: Du behöver inte säga nånting egentligen. Jag var verkligen inte ute efter dig eller försöka ställa dig till svars för ditt inlägg. Jag gör precis som du, utgår från mig och tänker ”högt”.
Det märks nog inte i mitt inlägg, men jag beundrar dig och ditt mod. Modet lyser igenom i dina inlägg, på ett eller annat sätt. Jag tror inte heller att jag en dag kommer att vakna upp och veta precis vem jag är och vad jag vill göra resten av mitt liv. Men jag vill känna något annat än denna smärta i bröstet som långsamt urholkar mig och min lust att leva. Jag kanske är lite avundsjuk på dig, men inte missunsam (stavas det så?).
Jo jag vet. Vi har nog alla svaga och starka stunder. Men även om det ibland känns meningslöst är det viktigt att lägga energi på något som betyder något, som är roligt, som hjälper att längta framåt.
Skicka en kommentar