15344 dagar. Det är drygt 42 ½ år.
16,7% tyckte M var för mycket. Ökad dos av tabletterna? Kommer icke på fråga! En remiss av M skickade mig till psykiatrin.
Jag berättade på jobbet att jag går i terapi för en depression som jag har haft i sju år. Närmaste chefen visade sig vara väldigt förstående. Och när schemaförändring kom på tal var det inga problem. Hon skulle hjälpa mig.
Personalavdelningen visade sig dock inte alls vara lika förstående. De menade att man inte kan ta den hänsynen. Om de gjorde det skulle de snart ha individuella scheman för alla anställda och så kan de ju inte ha det. Läkarintyget från psykologen som klargjorde att mitt tillfrisknande var beroende av att jag kunde få en schemaändring, gjorde varken till eller från. “Att må bra är det viktigaste av allt och kan du inte jobba här under våra förutsättningar kanske du ska fundera på om du inte ska ha ett annat jobb.”
Att jag inte hade tänkt på det tidigare! Byta jobb! Det var så självklart att det nästan var löjligt! Men vänta nu… Jag hade ju sökt andra jobb, 
Jag sa inte det till personalavdelningens chef. Jag kämpade med gråten i halsen. “Men jag har ju ett läkarutlåtande från min psykolog som säger att jag bör få en schemaändring till stånd nu.” “Jag ser så mycket intyg varje dag så jag kommer inte ihåg just ditt, men våra regler är klara: kan du inte jobba under våra förutsättningar så har vi i förlängningen en arbetsbristsituation här och du kan bli uppsagd på grund av arbetsbrist.”
Det är inte lätt att tala om för någon att man inte mår bra. Man kan inte peka på ett bandagerat ben och säga: “Kan inte jobba så bra nu!”
Trodde inte att jag skulle bli hotad med att få sparken när jag berättade att jag led av en depression.
6 kommentarer:
Önskar jag kunde säga något som gjorde dig frisk och glad igen!
Det vore underbart! Då skulle jag spela in det och lyssna på det varje dag.
Men bara en sådan önskan uttryckt av någon annan, är som balsam för själen.
Jag hoppas att det blir bättre, att det ordnar sig lättare. Att försöka sätta igång ny energi, försöka öppna upp för nya möjligheter på andra ställen även om det är svart, för den energin som kommer tillbaka kommer ge kraft.
Stay strong.
anne: I'll try to.
Jag har varit sjukskriven i två år nu, på oklara grunder, men det har att göra med stress, utmattning, ångest och fysiska följder av det (sömnstörningar, spända muskler, etc). Ingenting syns utanpå och jag visar mig oftast från min bästa sida när jag är bland folk. Man vill ju inte dela med sig av sin skit hela tiden, för då får man heller inte slippa undan den för någa flyktiga, befriande timmar.
Jag förstår precis känslan du beskriver i det sista stycket, att det är så jävla svårt att förklara. Själv känner jag också att jag måste bevisa mig hela tiden - "Jooo, jag är faktiskt sjuk, jag lovar!" - en känsla jag försöker jobba bort sakta men säkert; För varför ska jag behöva bevisa hur jag mår för en massa oförstående hjon som jag ändå inte bryr mig särskilt mycket om och vice versa? Men ändå är det väldigt svårt att ta en "Hur är läget?" som just den artighetsfras och floskel det är, istället för en ärlig fråga.
Jag känner ju inte dig alls, men jag hoppas liksom tidigare kommentatorer här, att du mår bättre snart, och tycker att bara det faktum att du faktiskt jobbar är ett jättestort steg framåt och uppåt. Kram på're!
2 år - det är lång tid att vara sjukskriven. "På oklara grunder"? Vet du eller din läkare inte varför, eller missförstår jag?
På den arbetsplats jag jobbade på när jag fick min diagnos för sju år sedan, använde en del frasen "Hur är läget?" som 'förtäckt undran'. Svarade jag hur jag mådde ångrade folk att de hade frågat. Svarade jag "Jo tack, bra. Själv då?" svarade de "Skönt att du mår bättre!" och så hastade de vidare.
Tack för uppmuntran! Och kram tillbaka!
Skicka en kommentar