Fastnade framför tv:n härom kvällen. Zappade runt och hoppades vid varje kanalbyte att det skulle ha blivit bättre än det hade varit 55 sekunder tidigare...Plötsligt är det en man som står framför en halvöppen dörr och säger:
"I've had a very pleasant morning with Virginia. I think she's sleeping it off now."
Han öppnar dörren och går in i sovrummet. Kamerateamet följer efter. WTF tänker jag.
"Yes, she's still asleep."
En kvinna ligger under täcket i en säng och sover. Men va f-n? Vad är det här? Kan hon inte få vara i fred?!
"And that's of course her sleeping face."
Kvinnans ögon är stängda och jag får en känsla av något inte riktigt stämmer. Klipp över till ett silikonansikte utan vare sig huvud eller kropp där ögonen är öppna och munnen halvöppen. Virginia är en docka.
Realdoll tillverkar dockor utifrån kundernas önskemål. "Standardutförande" kostar 6499$ exklusive frakt. Företaget får ca 400 ordrar om året och skickar iväg ungefär 7 dockor i veckan. Dockorna tillverkas av silikon och någon form av stålskelettkonstruktion. De väger ca 45 kg och är ca 165 cm långa. På Realdoll:s hemsida finns 15 olika prov på hur de kvinnliga dockorna kan se ut och 1 (ett) prov på hur en manlig docka kan se ut. Kundkretsen är kanske huvudsakligen män, men en och annan kvinna finns det. I alla fall om man ska tro på de tackbrev företaget har fått och publicerat på sin hemsida. I dokumentären framträder bara män. På bilderna som Realdoll lagt ut finns det inget som tyder på att dockorna används till något annat än sex, trots försök att på sin FAQ hävda att: "REALDOLL customers include futurists, artists, art collectors, film-makers, scientists, health professionals, housewives -- you name it. There simply isn't just one type of REALDOLL customer! We provide REALDOLLs to single men, couples seeking to enhance their sex lives, people looking for exotic decorative art, adult retailers who want the ultimate display mannequin, or anyone who desires to possess the world's most realistic love doll (for whatever reason)."
Nu är jag fast med en slags skräckblandad fascination över denne Everard som bor tillsammans med Virginia och Rebecca. Rebecca är också en docka. I sitt hem har han bevarat sin mors rum som det var när hon dog - för elva år sedan. Han går in i rummet ibland för att dra upp hennes klockor, för att de ska visa rätt tid.
"Not that she needs it, but... I just try keep everything as it should be."
I ett hörn står en papperskorg. På kanten är en lapp fasttejpad:
"Mum's bin
Do not empty it
Do not put anything
in it"
Do not empty it
Do not put anything
in it"
Gordon bor i Virginia, USA. Han bor också i sitt föräldrahem. Hans dockor är Ginger och Kelly.
"I've found that relationships with humans are always temporary. A lot of people think I'm cold and insensitive saying it. But everybody just listen to this: think about when you was a 5 or 6 year old kid think about the friends you got. How many of them are still friends today?"
Han visar ett kort på hans sista(?) flickvän Patricia som han bodde med för ungefär tio år sedan. Kortet togs 19 november:
"...she left about two weeks later. Which is really kinda cool, cause it saved me from buying a lot of christmas-presents. So I spent the money on myself instead."
"So the nicest thing she ever did for me is she left."
Mike, Texas, bor tillsammans med Wendy, Sandy, Misty, Christie, Jezzi, Brittie, Lexy och ytterligare en icke namngiven docka. Han jämför sin hobby med folk som har Harley-Davidson, segling eller vindsurfning som hobby. Hans hobby är inte dockor utan sex.
Han har ett förhållande med Jody. Hon vet att han har en docka.
"He uses it for masturbation."
Hon blir hembjuden till honom på födelsedagsmiddag där han ska avslöja att han har sju dockor till. Det är smärtsamt.
Jag letar upp dokumentären på Google för att kunna se hela och där få förklaringen till Davecat. Han bor också i sitt föräldrahem men till skillnad från de andra två som bor på det sättet, så lever hans föräldrar. Inget han verkar trivas med. Alltså, jag tror inte han vantrivs med att de är i livet... Men att vara vuxen och bo med sina föräldrar verkar inte fungera särskilt bra.
"I think my father finds really difficult about my relationship with Chee-Chan, is the fact that she's not alive. She's not a human being. He sees it as unnatural and strange and he's the sort of person to whom strange is something to be avoided, something alien."
Jag har nu sett den här dokumentären två gånger i sin helhet och spelat fram och tillbaka ett otal gånger. De citat jag ger är antagligen inte representativa och gör antagligen en snedvriden bild av de intervjuade; ännu mer snedvriden än dokumentären redan gjort. Men det är de citaten som fastnat. Jag tycker det är en tankeväckande dokumentär och jag vet inte vad jag tycker egentligen. Alla människor har rätt till sin egen sexualitet. Jag tycker att alla har rätt att uttrycka sin sexualitet på det sätt som han eller hon finner det njutningsfyllt, så länge ingen ofrivilligt direkt tar skada av det.
Jag dömer dem inte. Eller gör jag det? För någonstans inom mig finns det en stor klump av sorg. Jag tycker helt enkelt väldigt synd om dessa människor. Det vilar något väldigt tragiskt över dem. I och med att jag känner så, så har jag väl dömt dem.
Det jag störs mest över när jag ser dokumentären är att genusperspektivet helt lyser med sin frånvaro. För det är bland det första jag tänker på när jag ser den första gången och Everard bär omkring på sina dockor och hänger upp en av dem i en ögla som finns i nacken: kvinnan som objekt. Att bara ha funderat över eller ställt frågan om "kvinnan som objekt" skulle ha lyft dokumentären avsevärda steg. Det känns som en väldigt förlegad norm som lyfts fram: kvinnan den tysta, ständigt villiga, alltid tillgängliga, den osynliga. Det förstås, hon lagar inte mat. Men som Matt (konstruktören av Realdoll) säger: "...the foodbill is way cheaper!"
Dokumentären som visades på TV4 heter på svenska "Min konstgjorda flickvän" och finns att se på Google-video för den som vill [Guys and dolls].
5 kommentarer:
det där var bara för mycket, vilka konstiga människor det finns....
Håller med. Har sett en snutt av något liknande program och får liksom en sån där obehagskänsla. Okej för en upplåsbar barbara i garderoben. Försöker att inte dömma andra.
Men hur jag än vänder på det ser jag bara att det där är verkligen kvinnan som alltid villigt objekt-åt en ganska tragisk människa...
En tanke som följde mig genom hela programmet - kanske särskilt efter den något obehaglige Davecats kommentar first it was all about sex sex sex. Now it's more about us being there for each other om sin docka, och dockreparatörens kommentar när han sliter ut den sönderknullade silikonvaginan ur en docka på reparation sex is almost always a violent act. These dolls are built to handle a lot of physical abusement - är att det kanske är bra att det finns dockor för vissa individer. Så att de kan leva ut sina begär utan att skada någon annan.
Men samtidigt. Sorgen finns där hos mig också. Och jag kan inte låta bli att döma dem. Lite i alla fall. Borde jag det? Men tanken på att en egen pojkvän skulle ha en real doll ger mig äckelkänslor. Hur hanterar man det? Får ändå säga att dokumentären lämnar en med ett gäng tankar.
jag såg dokumentären förut när den gick på 4an och håller med dig i mycket, jag både gillade den och inte. däremot så tycker jag faktiskt att den tar upp genusperspektivet, utan att säga det explicit - kvinnan är objektet som inte ens behöver vara levande för att tillfredsställa mannen.
superquinnan: konstiga, men mest tragiska tror jag att jag tycker.
ninde: Det är lite som när Norman Bates i Psycho säger: "I think I must have one of those faces you can't help believing." Samma typ av obehagskänsla. ja, nu trillade jag dit i alla fall; dömer...
trulsa: "Det kanske är bra att det finns dockor för vissa individer." Ja, kanske det. Håller med; filmen har lämnat mig en massa tankar.
egon: Funderat mycket på det du skriver om att det där med genusperspektivet finns där implicit. Tror att jag ändrar mig och håller med dig... lite, kanske... men... jo...
Skicka en kommentar