Jag sitter på en strand. Havet börjar där och ser ut att sluta vid horisonten, samtidigt som det verkar vara oändligt. Det är en vindstilla dag. Många upplever havet som mäktigast när det är storm, vinden ryter och vågorna går höga. Jag tycker det är som mäktigast när det är kav lugnt och inte ens en krusning bryter det spegelblanka lugnet.
Att sitta på stranden, blicka ut över havet och känna en inre frid och styrka; det är min bild av ledighet när jag mår som bäst. Ingenting är ett problem, allt är bara möjligheter, ingenting känns omöjligt. Jag känner mig stark och vad jag än företar mig kommer jag att lyckas.
Jag och LK sitter brevid varandra och känner likadant. Det kommande
året är det år då vi kommer att lyckas, göra det vi tycker är roligt, ta kontroll över vardagen och bara känna oss oövervinnliga.Så har det känts de senaste fem åren. Vi har undrat var den där känslan tar vägen - känslan av att vara oövervinnlig. Hur behåller man den? Hur tar man med sig den från stranden och in i vardagen?
Nu är vi hemma båda två. Skolor börjar, första jobbveckan är slut för LK. Själv har jag jobbat i 5 veckor. Och plötsligt är vi tillbaka i gamla hjulspår.Jag i mina nerkörda hjulspår av att inte få saker och ting gjorda. Jag skjuter upp det mesta till imorgon. Och det som igår var imorgon, är idag och det var ju imorgon jag skulle göra det där, inte idag...
"Har du ringt mäklaren om det där huset?"
"Öh, nej det har jag inte."
"Har du ringt banken då?"
Stirrar ner i bordet.
"Nej..."
"Jag vet att vi har olika tempo. Det är inte bara det här med cykelpunkteringen, anslagstavlan, dina ständigt pågående ofärdiga projekt, men jag undrar om du verkligen vill det här. Du kanske är helt ointresserad. Jag tänker så här: 'Om du verkligen hade varit intresserad av att göra det här så skulle du ha ringt och kollat för att det är så himla kul!' Men jag kanske har fel... Jag vill göra saker med dig innan livet är slut! Vad vill du?"
I sommar satt jag aldrig på
stranden, känslan av att vara oövervinnlig uteblev. Ja, vad vill jag? Jag vet inte längre. Vet inte ens när jag ville något till 100 procent senast. När jag tittar in så är det bara mörkt. Långt därinne finns en liten "snöboll" med drömmarna. Men glaset är numera frostat så jag ser inte vad som finns därinne. Skuggor som rör sig fram och tillbaka. Kan jag inte se dem eller är det så att jag inte törs?
12 kommentarer:
... men du... jag har också blivit slapp och seg i tanke och praktik på de senare åren... it's a time-thing... jag tror att det går över... hoppas jag!
Hoppas du har rätt! Cykelpunkteringen tog mig 4 månader och 3 dagar att fixa...
Det gäller bara att hitta det du verkligen vill göra och energin kommer av sig själv. Följ hjärtat lite mer!
Och jag vet att det lät hopplöst optimistiskt, men ändå, man måste hitta hoppet, känslan att det kan bli bättre.
Min cykel har varit trasig i 10 år, borde köpa ett nytt bakhjul men har inte orkat... ännu... so there!!!
... alltså... den har inte alls gått att cykla på... de senaste 10 åren...
maria: OK, OK, OK! Jag ger mig! You need bicycle repairman!
anne: det låter hopplöst optimistiskt eftersom jag låter så hopplöst pessimistisk. Ska rycka upp mig, ta reda på kompassriktningen på hjärtat och göra mer som gräshoppan.
Ja just det!!! Att jag missade den kopplingen igår!? Du ser... jag har lagt av mig rejält eller så har jag gått från altzheimers ligth till deep and beyond! Laga din cykel nu, så kan du fixa min sen!
Ehrm, kruxet var ju att det inte var min cykel, utan det var LK:s... Men punkan är lagad nu. Vad är problemet med din cykel då?
Som sagt.. Men det gäller ju att finna lugnet samtidigt som man tar sig tid att göra saker. Själv har jag insett att ska jag leva med min "drömmare" till karl får jag ta han lite som med.. Vi kanske behöver kliva ur verkligheten lite mer ofta och känna havet inom oss??
som han är med, menade jag...
Byte av hela bakhjulet och så behöver kedjan spännas!
Skicka en kommentar