En släkting till LK försvann för några år sedan. Det var levercancer och var ett långt och smärtsamt borttynande. Vi försökte hälsa på där på sjukhuset så ofta vi kunde. Men oavsett hur ofta vi var där upplevde vi att det aldrig var tillräckligt.Sista gången jag var och hälsade på var jag ensam. P var väldigt trött och hade ont. Morfinet hjälpte nu bara mariginellt. Men hon ville prata med mig. Hon ville prata om en gång när hon hade varit och hälsat på mig och LK i vår gamla lägenhet. När hon klev av tunnelbanan hade hon sett mig framför sig på perrongen. Det var efter arbetsdagens slut och antagligen hade jag jobbat över eftersom P och jag kom samtidigt.
"Du verkade ha all världens tyngd på dina axlar. Jag såg hur trött du var. Jag vill bara säga att jag såg dig innan du såg mig. Då rätade du på dig och var lika mysig och trevlig som du alltid var annars när vi träffades."
Hon slöt ögonen en stund för att hämta andan.
"Jag tror jag behöver vila nu. Men du har ju mitt telefonnummer hit. Ring någon dag så kan vi fortsätta där vi slutade. Eller bara ett 'hej'. Vi säger så, eller hur?"
Jag nickade. Vi sa hej då och jag gick ut. Dörren stängdes bakom mig. Jag vände mig om och tittade in genom det runda fönstret i dörren. Hon hade slutit ögonen och hade antagligen redan somnat.
Vi hördes aldrig igen. Några dagar senare somnade hon in för gott.
Vi hade vetat länge att hon var döende. Vi hade vetat under drygt fyra månader att det inte fanns något hopp om bättring. Frågan var inte "om" utan "när". Vi uttalade det aldrig då - jag och LK - men det fanns frågor vi hade velat ställa, saker vi hade velat prata om. Någonstans trodde vi att vi hade tid på oss att "knyta ihop säcken". Men hur summerar man flera år eller ett liv tillsammans? Oavsett tiden vet jag nu att man inte hinner göra det. Jag fick min sista stund med P och hon berättade om ett minne som jag nu bär med mig, antagligen för resten av mitt liv.
Beccas inlägg om någon som plötsligt och utan förvarning försvann ur hennes liv inspirerade mig till mitt inlägg.
5 kommentarer:
Så sorgligt. Så vackert. Tack för att du delar med dig! :)
En sista stund är att knyta säckne. vad som än sägs.
Fint du delade med dig. Kram
Som vanligt vackert skrivet och det där med att knyta ihop säcken... Jag får ofta en känsla av att vi är många som skulle behöva säga saker till människor vi tycker om innan det är försent. Kram
ninde: Tack själv!
jill: Jag tror att jag definierade "knyta ihop säcken" som att summera ett liv, och det går inte. Men som du skriver så är nog en sista stund att knyta säcken.
SuperQ: Så sant! Vi behöver säga saker till människor vi tycker om innan det är försent. *kram*
nej det går nog inte att summera ett helt liv eller knyta ihop säcken på det viset, men att visa, berätta om och ge sin uppskattning under den tiden vi har och delar känns alltid viktigt.
jag är rädd för att sista mötet med någon skall bli ett olyckligt sådant, ibland så rädd för något sånt att jag nästan blir löjlig men det går ju inte att veta om det är sista gången för alltid eller bara någon timme till nästa möte.
det låter ändå som om du och p fick ett fint sista möte, något äkta att dela, det äkta uppskattar och värdesätter jag personligen men vi är alla olika.
är glad att jag kunde inspirera till ett så fint inlägg.
trevlig helg.
Skicka en kommentar