Roslin - le Suédois...

Har då varit på Nationalmuseum och sett Roslin-utställningen. En otrolig utställning på sitt sätt. En mycket skicklig konstnär som också var en duktig affärsman. Han visste att anpassa sig när det behövdes.

Han har en i närmast perfekt kontroll över de olika texturerna i tygerna. Sammet, siden, päls det spelar ingen roll, som betraktare vet man vad det är för material i kläderna. Så kliver man närmare tavlan och illusionen försvinner. Man ser penseldragen och fascineras över hur enkelt det ser ut. Ett par handskar som vid en närgången betraktelse inte alls påminner om handskar, ser ett par steg bakåt, näst intill fotografiska ut. Detaljerna tar aldrig över helheten, eller hur man nu ska uttrycka det.




"I utställningen diskuteras likheterna mellan dåtidens och dagens fixering vid ytlighet, konsumtion och lyx."
Något jag tycker man lyckats ganska bra med i utställningen, är kopplingen till oss idag. Den påtagliga ytan. Hur vi, trots att det vid en första anblick kan te sig som vi inte har det minsta gemensamt med 1700-talsmänniskorna, ändå är väldigt lika. De, liksom vi, stod inför en världsomvälvande förändring. De, liksom vi, kunde inte riktigt förstå magnituden av den kommande förändringen. Vilsenheten påminner väldigt mycket om vår egen.


Men efter nästan två timmar på utställningen böjar mättnaden kännas. Går över till samlingarna och slås av hur Rembrandt lyckas få sina verk att verka levande. Något som Roslin inte gör, men det är kanske inte heller meningen.

Undantaget "Damen med slöjan", där det finns någon slags lekfullhet över porträttet som jag tycker saknas i de andra målningarna. Modellen är hans fru - konstnären Marie-Suzanne Giroust - vilket kanske förklarar det mer personliga uttrycket och det uns av mer liv i konstverket. Men som sagt, lekfullhet var kanske inte vad hans beställare var ute efter och det visste han och anpassade sig därefter.