A black beret...

Han somnar taggigt på lördagskvällen. Vaknar något taggigare på söndagen. Svedan i bröstet har inte avtagit, snarare tvärtom. Frukosten äts under tystnad.
"Jaha, här var det livat" säger hon.
Han tittar upp på henne. Först då märker han tystnaden.
"Det är inte tyst..." säger han.
"Vad menar du?"
Han pekar på huvudet.
"Det är inte tyst..."
Någonting brister eller går sönder och han gråter hela förmiddagen. Hon försöker trösta, men når inte fram. Det enda han känner är sorg eller ångest.

Tårarna tar slut. Men inte känslan. Han stoppar ner den nånstans. Den bubblar upp på kvällen och han känner sig trött - sådär trött som man blir av att gråta länge. Fast det inte har varit några tårar sedan förmiddagen. Han somnar ovaggad.

På måndagen går han till jobbet i sällskap av Å. Gren och S. Org.
Ett kvarter från jobbet tar han av sig mössan för de tittar så konstigt på honom när han har den på sig. Flashback: gymnasiet och lumpen; att vara en icke-person. Ingen bra dag det här...

"Nej, så här ska det inte vara! Jag är jag och det får de helt enkelt svälja!"
Han tar ett djupt andetag. Kliver in på jobbet med rak rygg och bestämda steg. Första han möter hälsar han på. Får ett mummel tillbaka. Passerar två andra, som inte brukar hälsa om inte han hälsar först. De tittar förbi eller igenom honom. Ryggen kroknar och han börjar nästan smyga utmed väggen. Ett ynkligt litet "hej..." kommer över hans läppar. De bemödar sig inte med att svara. Hans sällskap - Å. Gren och S. Org - är de enda som känner sig styrkta av situationen. De blir dock nertryckta i ett mörkt hörn. De blir inte ledsna för det; de vet att de får komma fram när han kommer hem.