Vackra ögon...

*

BE var ny på hans arbetsplats på X-organisationen. Snart satt de och fikade tillsammans. Hade det trevligt tillsammans. Ubytte idéer, resonemang och så vidare. Han talade med henne om film på ett sätt han aldrig hade gjort förut. Och hon lyssnade utan att bli uttråkad. Hon berättade om sin passion, teater, utan att han blev uttråkad. Han blev aldrig trött på hennes röst.

Han drogs till henne mer och mer. När han såg andra ha trevligt med henne blev han svartsjuk. Han lade band på sig och undrade vad han höll på med. Han var ju gift. Lyckligt dessutom.
Eller? Om han nu kände så här var han då lycklig i det förhållande han var i? Han mindes sina föräldrars skilsmässa och hur han hade lovat sig själv att aldrig vara den som var orsaken till en.
"Släpp..." tänkte han för sig själv.

En dag satt han, hans chef och BE och åt lunch tillsammans. Plötsligt sa hon:
"Jag tycker om lite äldre killar, såna som är i 35-års åldern."
Hans chef såg ut som han hade satt något i halsen. Och så tittade han på honom.
Han besvarade blicken och sa:
"Otur då, jag är ju bara 34..."
Utan att invänta något annat fortsatte hon att prata om varför hon tyckte att killar i hennes egen ålder inte var så mycket att hänga i julgranen. Hans chef började skruva på sig och verka tycka att det hela var lite obekvämt.

Några månader senare slutade hon. Det sved i hans ögon och hon hade röda ögon när hon kom in på hans rum för att säga adjö.
"Jag följer dig till dörren."
Han höll henne hårt om armen. Kanske för hårt. När de kom till entrén ville han inte släppa henne. Han tittade henne i ögonen och sa:
"Jag är väldigt glad att jag har lärt känna dig, BE. Ta hand om dig!"
"Detsamma, Verbal! Du har min mailadress, skriv."
De kramade om varandra. Han önskade att kramen aldrig tog slut.
"Släpp..." tänkte han för sig själv.
Kramen tog slut, han log mot henne och gick därifrån. Han vände sig inte om, det tordes han inte.

Han jobbade med ett jämställdhetsprojekt. Vid ett av projektmötena de hade, blev han tillfrågad av en av deltagarna om han hade jobbat på X-organisationen. Jo, det hade han. Hurså? Hon hade en kompis som också hade jobbat där, BE. Visste han vem hon var? Ett sting av smärta for igenom honom. Jo, det visste han.
"Jaha, hur har hon det?"
"Jodå, hon är tillbaka i Stockholm."
"Kul. Ja, du får verkligen hälsa henne så mycket."
"Ja, det ska jag göra."
Vid nästa möte sa hon att BE hälsade så mycket och att hon hade tyckt det var tur att det här jämställdhetsprojektet hade honom, han var verkligen en klippa.
"Tack." sa han.

Klippa? Han hade kanske upplevts som det då, men han var ännu mindre klippa idag än han hade varit då, tänkte han för sig själv. Kanske skulle han fråga om hon kunde be BE ta kontakt för en fika. Kanske vid nästa möte, kanske...

Vid nästa möte hade BE:s kompis slutat.
"Släpp..." tänkte han för sig själv.

Han undrar fortfarande vad som hade hänt om han aldrig hade släppt taget...

*Ja, det är Kate Bosworths ögon.