Är på väg hem från jobbet. Tar bussen. Det finns inga sittplatser kvar så jag förblir stående. Snett framför mig sitter det en man i 25-årsåldern och fingrar på sin mobil. Jag fastnar med blicken på hans ansikte därför att han ser ut som min tandläkare, bara det att min tandläkare är 55. Det är en högst märklig upplevelse att se någon som är så otroligt lik någon annan fast det skiljer ungefär 30 år dem emellan. Han tittar plötsligt upp och jag vänder hastigt bort blicken. Ler inombords åt min reaktion. Börjar tänka på annat.
Efter en stund vandrar blicken över mina medpassagerare och tillbaka på den unge “tandläkar-look-a-like-mannen”. Han är nu blossande röd om kinderna och stirrar mig växlande i ögonen och på min axel. Irriterad? I så fall: över vad? Plötsligt knyter han handen, för den långsamt upp mot ansiktet, rätar ut långfingret och gnider nästippen uppåt en gång.
Det är inte axeln han har stirrat på utan mitt rockslag. Det han ser där provocerar tydligen så pass mycket att han inte kan låta bli att göra någon form av markering. Får lust att säga något, men tanken “välj dina strider” far igenom huvudet. Jag låter blicken glida iväg utan att se något. När min station kommer tittar jag på honom igen, nickar och formar ett ljudlöst “hej då” med munnen och går av bussen.
Promenaden sista biten hem är känslorna blandade; arg, förvånad, upprörd och rädd. Trodde inte att ett märke kunde provocera så mycket, men jag har uppenbart varit ganska naiv…
3 kommentarer:
Well done!
Du bara SÅÅÅ vann den striden, utan att ens tagit upp stridsyxan!
I´m impressed!
Ja, jag håller med, du valde ju striden, på helt rätt sätt!
Tack så mycket, Fru R och johanna, för era kommentarer! Roligt att ni har hittat hit dessutom!
Skicka en kommentar