
En av klasskamraterna hade studentskiva, jag var bjuden, jag var där och hade en väldigt trevlig bordsdam. Vi pratade om ditten och datten under middagen och jag lyckades hålla igång konversationen utan större fadäser. Eller var det så att hon höll igång den...? Jag minns inte idag, men med tanke på hur blyg jag var då, var det antagligen hon som genom att upprepa mitt sista ord som en fråga* höll igång samtalet under middagen.


När musiken började strömma ur högtalarna så var det en bossa-nova... Nu framstod hennes tapperhet och uthållighet i paritet med Nelson Mandelas när han satt i fängelse, för hon försökte faktiskt lära mig dansa bossa nova! Jag skämdes som en hund, därför att jag trampade henne på fötterna - inte bara en gång utan flera! Efter dansen tackade hon för sig och jag såg inte till henne under resten av studentskivan. Jag gick till mina kompisar och försökte glömma bort hela händelsen. Men som ni ser har det gått ganska dåligt.
Det finns andra fester jag hellre hade kommit ihåg, men det är denna som fortfarande förföljer mig. Dagen efter gick jag och halvsjöng Simple Minds-låten fast med texten "Please do, forget about me..."
* klassiskt sätt att hålla igång en konversation. Try it, you'll like it!
2 kommentarer:
Ha, ha skön historia! Även om jag förstår att det inte kan ha varit kul då. Vissa gånger önskar man att man haft stålskodda skor istället för finskor..
Kommer tänka på dig nästa gång jag hör den låten..."do please, do forget about me.." he he :)
Jag kan inte heller dansa... men det struntar jag i... jag dansar ändå!
Skicka en kommentar