Det var på studentskivornas tid. För oss födda i mitten av 60-talet, tilldrog sig detta i mitten av 80-talet. Don't you (forget about me) strömmade ur högtalarna på festerna. Jag led, därför att en låt som Simple Minds inte hade skrivit var deras största hit. En låt skriven av en amerikan, det kunde ju inte bli bra... Och det blev det ju inte heller, fast det är en annan historia.En av klasskamraterna hade studentskiva, jag var bjuden, jag var där och hade en väldigt trevlig bordsdam. Vi pratade om ditten och datten under middagen och jag lyckades hålla igång konversationen utan större fadäser. Eller var det så att hon höll igång den...? Jag minns inte idag, men med tanke på hur blyg jag var då, var det antagligen hon som genom att upprepa mitt sista ord som en fråga* höll igång samtalet under middagen.
Det närmade sig dansen. Jag var verkligen inte särskilt förtjust i den delen av studentskivorna. Jag var 1) blyg och 2) inte danskunnig. Det var dessvärre min bordsdam - danskunnig, alltså. Förutom mina två tidigare nämnda egenskaper så kan vi till det lägga att jag hade 3 stycken studentskivor, på lika många dagar precis innan denna, i kroppen. Så fast jag hade bestämt mig för att dricka väldigt måttligt så hade det lilla jag drack väldigt god effekt på mig - so to speak... Försöker inte ursäkta mig utan bara förklara läget.
Sååå... (effektfull konstpaus) Vi tog oss igenom wienervalsen, med betoning på tog oss igenom. Hon måste ha lidit något fruktansvärt, och jag var medveten om det. Pinsamt medveten. Hon var dock tapper och hade bestämt sig för att i alla fall försöka dansa en dans till med mig. Gud vet varför!När musiken började strömma ur högtalarna så var det en bossa-nova... Nu framstod hennes tapperhet och uthållighet i paritet med Nelson Mandelas när han satt i fängelse, för hon försökte faktiskt lära mig dansa bossa nova! Jag skämdes som en hund, därför att jag trampade henne på fötterna - inte bara en gång utan flera! Efter dansen tackade hon för sig och jag såg inte till henne under resten av studentskivan. Jag gick till mina kompisar och försökte glömma bort hela händelsen. Men som ni ser har det gått ganska dåligt.
Det finns andra fester jag hellre hade kommit ihåg, men det är denna som fortfarande förföljer mig. Dagen efter gick jag och halvsjöng Simple Minds-låten fast med texten "Please do, forget about me..."
* klassiskt sätt att hålla igång en konversation. Try it, you'll like it!
2 kommentarer:
Ha, ha skön historia! Även om jag förstår att det inte kan ha varit kul då. Vissa gånger önskar man att man haft stålskodda skor istället för finskor..
Kommer tänka på dig nästa gång jag hör den låten..."do please, do forget about me.." he he :)
Jag kan inte heller dansa... men det struntar jag i... jag dansar ändå!
Skicka en kommentar