Sedan snart sex år tillbaka äter jag antidepressiva mediciner. Ligger på maxdoseringen. Varje gång jag har försökt trappa ned, går det några veckor och så jag sitter framför husläkaren igen och ber om höjning av dosen. Kanske beror apatin på medicinerna. Vet inte och har inte orken att ta reda på det heller. Att långsamt frätas inifrån är liksom en del av vardagen numera. Hur hamnade jag där?
Efter att i 11-årsåldern sett Star Wars skulle jag bli filmregissör och göra filmer bättre än den. De första manusen var ju ganska naiva rip-offs på nämnda sci-fi film. Men efter ett tag blev intrigerna mer och mer komplicerade. Ytterligare några tag senare slutade de att handla om rymden. Vardagsdramer med en liten knorr på slutet. Sen blev det sångtexter i samband med musiken. Korta historier som inte bara handlade om olycklig kärlek... Sen blev musiken det bärande. Inga texter, bara stämningar som skulle förmedla historier. Påbörjade ungefär då ett romanprojekt. Det stora romanprojektet. Jobbade med det lite då och då, fram till den där dagen för snart sex år sedan när verkligheten hann ikapp mig eller så. En fantastisk berättelse om rymdfärd, uppbrott, sökande efter identitet, sexualitet och att klippa banden. Ja, i huvudet är den helt fantastisk. På papper är den knappt existerande...
Har plockat fram utkasten till mitt stora romanprojekt. Har ställt fram datorn med sequencerprogrammet, klaviaturen och syntharna. Men det enda jag gör är att torka damm av dem.
Orden har sinat. Musiken har tystnat.
boomp3.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar