"Lysande, Sickan!"

Läser en artikel i DN idag, som handlar om Peter Kihlgård som skrivit en bok som heter "Kicki & Lasse". I fjärde kolumnen läser jag:

"Dessutom har de ingen plan. Inget gemensamt mål. Mitt i livsstilseran så har de liksom inte skapat sig något gemensamt. De är inte på väg någonstans. De bara lever. Och det är lite provocerande."

Det känns som jag blir träffad av något trubbigt i bröstet och en tung smärta breder ut sig som ett höstträd över bröstet. ...inget gemensamt mål... inte på väg någonstans... bara lever...

Minns samtal som jag och LK har med jämna mellanrum.
"Jag vill göra saker med dig! Vi lever nu! Livet går inte i repris! Jag vill skapa planer, skapa projekt som vi ska genomföra tillsammans. Vad vill du? Och svara nu inte att du inte vet som du brukar göra. Då blir det jag som gör saker och du hänger på."
Om jag inte får svara 'jag vet inte...' blir jag tyst.
"Vill du ingenting?"
Nej, vissa dagar tror jag inte det. Men det svarar jag förstås inte.
"Det är klart jag vill."
Men det är som att försöka se igenom frostat glas. Finns det något där så framstår det som ganska suddigt. Konturlösa skuggor som rör sig fram och tillbaka. Har länge försökt slipa bort det frostade så att jag ska kunna se i klart ljus.

"Dessutom har de ingen plan."

Ibland önskar jag att jag kunde säga:
"Jag har en plan! Tajmad och klar in i minsta detalj."
Och svaret skulle självklart bli:
"Lysande, Sickan!"