Livet i treveckorscykler...

Var tredje vecka börjar det om. Citalopram doseras i mini-dosetten. Att ha en dosett för att hålla koll på sin medicinering, är det inte lite PRO-varning på det?
Jag har egentligen inte så mycket val med tanke på hur disträ och glömsk jag kan vara när det gäller mina mediciner. Jag skyller på att mina arbetstider gör mig ganska dagvill... (hörde jag ordet "självförnekelse" nämnas?) Att glömma dem i två dagar kan ta en vecka att få ordning på igen.

I vilket fall håller jag på att ledsna rejält på att dag ut och dag in äta dessa tabletter. Samtidigt törs jag inte sluta med dem. Då har det väl kanske gått lite för långt, eller? I februari är det sex år sedan jag började knapra på dem. De säger att tar ungefär lika lång tid att komma ur en depression som det har tagit att hamna i den. Jag trodde att jag skulle ha varit ute ur den för ett par år sedan, men tji fick jag.

Sen finns det ju bieffekter av medicinerna som inte är roliga. De har smugit sig på och blivit gradvis värre för att idag ha slagit ut i full blom - eller man kanske ska säga vissnat helt. Sexlusten är totalt borta, likaså förmågan att ha sex. Och det är så fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt. Jag tyckte att sex var spännande, roligt och njutningsfullt. Nu, ingenting... Jag kopplade inte den avtagande sexlusten med mina mediciner förrän i somras. Läste på bipacksedeln till medicinerna om eventuella biverkningar, men där stod ingenting om minskad sexlust. Till slut tog jag mod till mig och pratade med min husläkare. Hon konstaterade att det är en av de vanligaste biverkningarna och blev väldigt förvånad över att ingen av de läkare jag hade haft tidigare hade berättat det för mig. På ett sätt var det skönt att få det konstaterat, men å andra sidan... Mycket missförstånd och misstankar mellan mig och LK hade kunnat undvikas om jag hade vetat. Jag och LK har pratat om det nu, men det ligger där som en varig böld i alla fall.

Jaja, det är bara att konstatera:
Life is hard. After all it kills you.