Ny guld dröm...

Surfade in hos Maria och möttes av mina 80-talsidoler Simple Minds och deras Love Song. För henne slutade de bra Simple Minds med Love song och för mig så började det med Love song och The American. Sen så slutade det med plattan Sparkle in the rain för mig. Deras första och enda listetta Don't you (forget about me) har jag mycket minnen till men har aldrig riktigt tyckt om.

För mig så är den ultimata Simple Minds-plattan New Gold Dream (81~82~83~84). Om man bortser från låten Glittering Prize, som jag definitivt inte tycker passar in. Annars är det en räcka fantastiska låtar som Someone, somewhere in summertime, Colours Fly And Catherine Wheel, Big Sleep, Promised You A Miracle, Somebody Up There Likes You, New Gold Dream (81~82~83~84), Hunter And The Hunted, King Is White And In The Crowd. Briljant, tycker jag.

När sedan Sparkle in the rain kom var det uppenbart att de helst ville vara ett rockband med U2-kaliber. Skivan producerades av Steve Lillywhite som producerat alla U2-skivor fram till The unforgettable fire. En del riktigt bra låtar lyckades Simple Minds prestera, men något verkade saknas. Efter Don't you (forget about me) lämnade bassisten, Derek Forbes, bandet. Och med honom verkade lekfullheten följa med. Den gigantiska amerika-flörten Once upon a time landade på skivdiskarna under 1985 och Simple Minds verkade mer pretentiösa än någonsin. Jag vägrade tro att det var slut och köpte den i alla fall. Det verkade som de återanvände en del material och stöpte om det i en sämre form.

När så Belfast child kom trodde jag att det var en nystart. Men plattan Street fighting years bevisade att de för mig var på väg åt helt fel håll. De var inte längre de jag ville att de skulle vara. Det var dags att säga adjö. Det var smärtsamt på något underligt sätt.

Men som Maria skriver: "Ingen klär som Jim Kerr i ett par herrbyxor och skjorta... och han är världsbäst på handklapp... så är det bara!" Och jag kan bara hålla med.